I know this is surreal.

Spindelflickan ligger så nära ytan, hon så nära att kunna bryta igenom att jag kan känna hennes klor mot insidan av min hud om jag stannar upp för länge. Hennes destruktivitet är som ett svart moln längst bak i mitt huvud, hennes varnande ord om att jag kommer att hata hata hata ekar så fort jag är ensam. Jag kan bara vänta på att hon ska bryta sig fram och ta över, att de svarta kanterna på synfältet ska komma tillbaka och att jag ska börja slå sönder saker. Hennes svärta fräter sönder och gör allt som är vackert och bra fult och frånstötande. Hon förvrider min syn och gör att jag vill förstöra min omgivning. När hon bryter igenom tappar jag kontrollen och förstör förstör förstör, när jag drivit undan henne står jag mitt i förstörelsen och försöker pussla ihop migsjälv. Hon får mig dessutom att tro att jag förtjänar det, att inget bra kan hända mig, att jag inte förtjänar någonting.

Så för tillfället springer jag så fort jag orkar och hoppas att jag kan hitta ett gömställe där hon inte kommer att kunna förstöra något annat än mig.