Rådjursstigar.

Egentligen borde jag gå ut och gå, eftersom jag idag drämt i mig närmare femhundra kalorier juice och det är typ en dubbel middag, men jag har för en gångs skull feber. Jag. Har. Feber. Jag har ju typ aldrig feber, min normaltemp ligger på vampyrnivå (precis som min puls (när A fortfarande sov här brukade jag vara fascinerad av att hans puls, när han sov, fick fjädrarna i min säng att sjunga medan min puls, oavsett omedelbart föregående aktivitet, aldrig kändes) och min hudfärg). Nu är jag dock varm och trött och timingen är så usel att det är helt vansinnigt. Jag har inte tid att bli sjuk, jag har en praktik att slutföra, ett Laakso att se och ett liv att leva och hur fan ska det gå till om jag blir feberdäckad?

Jag läser saker en tjej jag en gång ville vara skrivit. Hon är tre år yngre än mig och min nittonårskärlek J dyrkade henne när vi träffades, alltså ville jag vara som hon. Nu sträckläser jag allt jag kan hitta som hon skrivit och det kanske märks på hur jag skriver, men det kan bara vara en bra sak. Hon skriver som jag gjorde då, med samma intensivhysteriska meningsbyggnad. Som jag pratar, som jag tänker, min röst, den som jag tappar bort hela tiden. Min utbildning äter upp mina evighetsvindlande meningar och mina ordlekar tills jag bara har korrekta verbformer och kongruensböjda adjektiv kvar. Jag föredrar de vindlande meningarna, bisatserna som trots att jag inte orkat plugga in hur de ska se ut ändå alltid kommer ut på helt rätt sätt och mina evighetslånga parenteser som jag behöver för att kunna berätta allt jag tycker att jag behöver få sagt. Även om ingen lyssnar eller läser längre, inte som då, när jag var nitton och skrev så att fingrarna höll på att ramla av för att hålla huvudet kvar i någolunda rätt verklighet. Dikter och noveller om solrädsla, fågelhänder, spökdjur och barnaögon, om sval trygghet och vansinnesvrål, klockringning och glas. Jag var ett pretentiöst litet as, men jag kunde iallafall fortfarande vända alltings jävlighet till något vackert och givande. Inte som nu, när jävligheten är en grå filt, framtiden ett svart hål rätt ner i ett liv som inte är någonting och jag inte kan vara vaken hela nätterna längre för om jag inte klarar av studierna nu blir det så mycket värre än när smartaste-ungen-i-klassen gick ut gymnasiet med 12,5 i snitt efter ett sista år fyllt av halvhallucinationer utanför sceningången och nattlig hysteri. Tur att den tjejen inte visste att det bara skulle bli värre, att hon skulle tappa orden någonstans när den sista Drömmen visade sig vara en hägring och att hon skulle få slåss för att kunna återerövra dem. Tur att hon inte visste att hon vid tjugofyra års ålder äntligen skulle våga sjunga med sin riktiga röst, men att det då inte längre skulle finnas någon som hade tid att lyssna. Tur att hon inte visste att hon fem år efter gymnasiehelvetet skulle idealisera den tiden, då hade hon nog kört en borrfluga genom pannan.

Feber, sa jag ju.