Gah, kärleken.

Jag är tillbaka i Umeå. Tio dagar i Stockholm gick så fort att jag knappt han uppfatta att de gick innan jag satt på flygbussen med gråten i halsen på väg till Arlanda. Tio dagar i en pytteliten lägenhet under inflygningen till Bromma, tio dagar med frukostsällskap, tjaffsande om middagsmat och disk, så mycket promenerande att mina skor gick sönder och hela tiden med en känsla av att det är så här det ska vara.

Jag är tillbaka i Umeå och jag pratar i telefon mer än vad jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Jag kikar fortfarande på dörren rätt över korridoren när jag går förbi, för att se om den är låst. Jag äter frukost ensam och önskar att tre veckor ska ha gått snart så att jag slipper känna mig halv och felplacerad.

Jag vet var det är meningen att jag ska vara nu.