Distance makes...ah.

Jag har inte längre semester, det har kanske min blogg. Jag jobbar, ibland heltid, ibland halvtid, i drygt tre veckor till.

I övrigt tänker jag mycket på avstånd och vad det gör med människor. Eller vad det inte gör. Min och Tes relation, till exempel, förändras knappast alls oavsett avståndet mellan våra hemorter och livssituationer. Så mycket av våra respektive världsuppfattningar överlappar att det inte spelar någon roll om jag lever fullständigt rot-och-stam-löst liv i en storstad medan hon lever stadigt-förhållande-liv i byn eller om vi som nu, möts någonstans i mitten av den villervalla av förhållanden, boendelösningar, studier, jobb, ambitioner, rotlöshet och planerande som jag antar att åren mellan tjugo och trettio består av för de allra flesta.
Min och herrns relation, å andra sidan, förändras en hel del av avståndet. Från fullständig brist på avstånd och grepp om begreppet i ett halvår till distansförhållande med en fysisk distans som bara växer gör onekligen att man plötsligt märker hur nära relationen blivit. Att då måsta lära sig att överbrygga det konkreta avståndet med abstrakt närhet är...intressant. (Ännu inte fullt så ångestframkallande, men hey, jag jobbar fyrtio till femtio timmar i veckan och bor med tre till fem-och-en-halv andra människor i ett väldigt litet hus, jag har inte tid att ha ångest eller någon enskild tid att ha det på.)