Saffranstid

Det har gått en och en halvmånad sedan jag ens loggade in på bloggen. Skälen är många, och nästan alla är privata och/eller triviala. Jag ska jobba mig igång med bloggandet, både här och på andra platser, då jag inom inte allt för lång tid ska skriva nästan-en-c-uppsats och måste få igång mitt skrivande och min hjärna efter en allt för lång dvala. Detta kommer att innebära att mina inlägg kommer att vara ommöjligt ännu mer ointressanta än vanligt.

Med det ur vägen kan jag berätta att jag ökat mina kulturpoäng med mitt första Dramaten-besök. Pjäsen var CJL Almqvists Drottningens Juvelsmycke. Billigare än en biobiljett, längre än en Sagan om Ringen-film, med roterande scen, flera handlingsplan och en tämligen schweizerostliknande fjärde vägg var det mycket fascinerande.

Under sama Stockholms-nästan-vecka hann jag även med att se Låt den rätte komma in, vilket var en tämligen bra filmatisering av en fantastisk bok.

På tal om vampyrer så har jag äntligen sett Markus Krunegård solo. Han har fortfarande Sveriges kanske snyggaste lugg, är fortfarande större än jag minns och har fortfarande en typ av scenenergi som inte riktigt påminner om någon annan jag sett. Det är något som skaver och inte riktigt står rätt till hos honom. Jag gillar saker som skaver och är konstiga.
Jag var förövrigt typ tolv år äldre än typ hela resten av publiken. De var i femtonårsåldern och har inte lämnat något bakom sig än och det är alltid lika konstigt att se dem skriksjunga på helt andra rader än de jag själv tycker är viktiga. Men, hurra för femtonåriga indietroll. Jag hoppas att ingen av dem någonsin börjar lyssna på Lugna Favoriter.