Sen faller ju saker också.

Gigantiskt antiklimax. Fyra låtar in, överenergisk CJ, som alltid, herr Norén tar i från (skolösa) tår, allting sjuder, peppen hög som aldrig förr...

Stopp. Golvet har ramlat ner.

Rundvandring på stan i kyla, telefonsamtal, mer kyla, apati, förvirring och stört mycket antiklimax. Upphämtning av gammal klasskompis (M) vars antiklimax var värre än vårt, mer kyla, pressen ringer M, lokalpressen skriver vid mitt köksbord, tiden går men energinivån går inte ner, underhållande historier, rykten går, tröttheten ökar, fortfarande vidöppna ögon, antiklimaxanspänningen går inte ner...

Det kunde ha blivit bättre, men också så mycket värre.

(Samtalet med M resulterade dessutom i insikter om mitt livsmönster och hur gymnasiet påverkade mig och musiken. Det var bra. Jag gillar insikter om mig själv, om de är av det positiva slaget. Den här insikten var positiv och gör att jag så oerhört mycket lättare kan förklara mitt förhållningssätt, om någon nu någon gång skulle få för sig att fråga.)