"...the dreams and the streets cannot touch her."

Om man går längs med älven i medvind och med solen i ögonen och med rätt ljud i öronen känns det som om man kommer att lyfta när som helst. Sen, när man vänt och går hemåt, bort från havet, motströms och i motvind så kommer man ihåg att, justja, mitt balanssinne är ju kraschat och jag har problem med vindar.

Jag har fortfarande svårt att stå upp utan att hålla i mig i något. Hoppsan. Isolationen i mitt eget huvud var dock bra. Att slippa höra omvärlden och bara titta på snö och sina egna fötter i två timmar är ganska rejält bra för sinnesfriden.

Det är tur att man har Existensminimum och sen Neils ord när man kommer hem. Och något som ska bygga upp peppen igen (TillyTillyTilly). Fast, peppen kommer, huvudet känns fortfarande som om det brinner av all överskottsenergi. Jag har uppenbarligen gjort något för att bli av med lite av den, för hela min ryggrad är som ett stort blåmärke, men jag vet inte varför. Svullnaden i nacken vet jag varifrån den kommer, men jag vaknade med samma känsla nedför hela ryggen, och jag kanför mitt liv inte komma på vad jag kan ha gjort för att få blåmärkesont. Skumt.

Igår var...märkligt. Trevligt, lite underligt och bekvämt. Det suger. Sällskapet var bra, men musiken berörde inte. Inget äventyrligt, inget som krävde att man lyssnade eller kände något överhuvudtaget förutom trygghet. Jag är inte riktigt ute efter trygghet och stillsamhet och lugn. Jag vill kunna härja och tappa huvudet helt. Det är ganska svårt att göra till The Smiths.