Inga snubbelsnören.

Igår gick jag närmare en mil i vildsint vårvansinne. Jag må ha korta ben, men de pinnar på rätt bra, speciellt längs älven med vårvansinnelåten (Magiskt men Tragiskt) framför andra i öronen. Det känns i sagda ben idag, men var klart värt det. Jag gillar vildsint vårvansinne, det leder allt som oftast till intressanta situationer. Eller intressanta tankekonstruktioner och drömmar. Det är lite samma sak. Triggat av sagda låt var det i varje fall. Den har varit inblandad i varje vårvansinne sen jag var 18 och lyssnade på samma låt på bussen till och från skolan samt under varje promenad, cykeltur, bilresa och tupplur under större delen av maj. Fullständig besatthet på ett plan inga andra låtar varit ens i närheten av, någonsin. Och då har jag ändå lyssnat så besatt på en låt (Tilly & The Wall - Bad Education) att jag vaknade av att jag sjöng den i sömnen.

Verkligheten börjar äntligen släppa lite av sitt kvävande grepp, samtidigt som isen släpper älven. Som det brukar vara. Älvar av alla slag är viktiga för måendet. Jag har bott mer än femhundra meter från en flod åtta månader av mitt tjugofyraåriga liv. De åtta månaderna var riktigt märkliga. Jag behöver rörelsen och lugnet vattnet ger. Det spelar ingen roll om det är superrena, i princip oreglerade Piteälven, superskitiga, superreglerade Themsen eller något däremellan, det finns inget som kan fungera som substitut.

Kaffe och hemtenta, kaffe och hemtenta. Var det ju.