Stresshicka

Det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig. Fast just nu vill maten komma upp, axelmusklerna rycker och huvudet värker. Hemtentan är klar, redovisningen ska bara genomföras, ekonomin höll (precis) den här månaden också och det var flera dagar sen jag senast gjorde något riktigt dumt. Om bara boendesituationen inte var så osäker. Suck, jag hade hoppats på att inte behöva ge mig ut i den här cirkusen än på ett tag.


Lösningen? Bloggblandband. Den här gången via www.zshare.com, vilket innebär att ni faktiskt kan lyssna på låtarna utan att ladda ner dem. Finfint.

Basia Bulat kommer från London. Men inte det London jag allt som ofta tjatar om, utan London, Ontario, Kanada. Hon gör vacker pop, varken mer eller mindre. Albumet Oh, My Darling är bitvis fantastiskt. Låten Snakes and Ladders är fantastiskt fantastisk, så ska ni lyssna på något av henne är det den ni bör ge er på.

you sit and smile simply
saying your garden and your flat and your life are complete
I want it simple like that
I want your life I want your garden
I want your flat.
Snowden är från Atlanta, men låter som om de är från norra England. Och som om de anlänt i en tidsmaskin från 25 år sen. Joy Division/New Order är helt acceptabla influenser och smådyster, halvdrömsk postpunk är en av de bästa saker jag vet. Filler is Wasted levererar nyproducerad sådan när den är som allra bäst.

Mycket gladare är Los Campesinos! De är ungefär som ett ungt, brittiskt Arcade Fire, fast mycket, mycket, mycket gladare. Massor av olika instrument, slagverk och massor med bandmedlemmar som tidvis sjunger allihop. We Throw Parties, You Throw Knives är en lysande poplåt med en refräng som skimrar som väggrus i april.

Nu vidare till en ocool men älskad delav min skivsamling. Idlewild beskrevs i början av sin karriär som "a flight of stairs falling down a flight of stairs". Det är en av de absolut roligaste saker brittisk musikpress sagt, men det stämmer inte riktigt längre. Bandet har i flera år vinglat precis på gränsen till att inte kunna ses som något annat än ett REM-coverband. Med tanke på att jag älskar REM är detta inget jag tycker är direkt negativt, men förra albumet, Warnings & Promises, lät som alla REMs sämsta, tråkigaste låtar på ett album (undantaget singeln Love Steals Us From Loneliness, som av någon anledning lät som HIM). Jag var därför nervös när senaste albumet, Make Another World, släpptes. Den oron stillades snart, då bandet dels har upptäckt distpedalen igen, dels har skrivit några av sina effektivaste, snyggaste låtar någonsin. Snyggast och med störst förmåga att klistra fast sig i min hjärna är No Emotion, som balanserar precis på gränsen till att bli lite väl emo, men på något mirakulöst sätt klarar sig.

Jag vet egentligen ingenting om The Whip, mer än att allt jag hört från dem ger mig whiplashskador, särskilt Trash. För det mesta är förmågan att får mig att dansa mig till fysiska men det enda en låt egentligen behöver.

Den första låt jag hörde från Tori Amos nya album, American Doll Posse, var Fat Slut (den är även, utan tvekan, den kortaste låten på albumet). Tori har, efter två vackra men lite tråkiga album, blivit arg, knepig och intressant igen. Det känns bra, då hon är huvudgudinnan i mitt personliga pantheon.


Nu, är jag trött nog för att kunna somna.