Songs, when they're true.

Det finns inte så mycket annat att göra än att skratta i nuläget. Skratta åt att jag ibland faktiskt tror att världen och jag själv förändrats nog mycket. Och att jag faktiskt får skylla mig själv. Jag byggde en identitet som inte är kompatibel med särskilt mycket. Vissa offer får göras på självtillräcklighetens altare, och hur mycket jag än kan tvivla på att det var värt det så ser jag ännu oftare bevis på att det faktiskt var det. Jag offrade saker folk inte säger sig kunna leva utan, men jag vann saker jag inte kan leva utan. Att jag i vissa situationer aldrig räcker till blir en parentes, och en oviktig sådan, då det faktiskt för det mesta spelar mycket liten roll. Att jag inte räcker till säger mer om min omgivning än om mig, och det kanske är tur, för när inte ens de centrala delarna av mitt identitetsbygge erkänns ha någon vikt skulle det vara så lätt att bara ge upp, att sluta vara tvärsöver och anpassa mig istället. Det är sådana gånger en envis ådra bred som StPeterskyrkans portar kommer väl till pass.

I know that you'll be fine
it can't take ten more years.