Springer.

Snälla herr Kjellvander, håll käften. Jag ska klara av att bo kvar, trots att det rycker i flyktnerven så mycket att jag nästan kräks. Jag vet att det inte finns något som håller mig kvar någonstans, men min tendens att gnugga min egen näsa i det kanske är något jag bör göra något åt? Omvärldens attacker kan jag parera och ducka för, men mina egna är av någon anledning så oerhört mycket lömskare och svårare att förutse.

Jag får ju iallafall flytta snart, även om det bara är någon kilometer. Och ett nedbyte. Etta (även om den är pytteliten) på stan till korridorrum på Ålidhem är ett skutt neråt på vuxenskalan. Tur att det motsvaras av ett neråtskutt i hyra också. Det kan kanske hålla nomadimpulserna lugna de sedvanliga åtta-tio månaderna. Så, senast i januari-februari någon gång kommer jag att flippa igen.

Frågan är väl var jag kan ta vägen då? Pallar jag samma stad i ettochetthalvt år är det nytt rekord av mitt någolunda vuxna jag, men jag vet inte hur man gör för att skaffa sig ett permanent liv och skräms ärligt talat mer än en aning av tanken på att det förväntas att jag ska klara av det.

Men det luktar regn, och Vashti sjunger, så febern släpper nog till natten. Tur det.