Saker jag lärt mig:

1: Jag har blivit en mes.

2: Att försöka sova en lördagkväll på Ålidhem kan vara svårt. Vid elva så töms alla förfester. Det vaknar man av.

3: Sover man nästan tretton timmar istället för att gå ut så var det nog en bra idé att skippa ShapeUp.


ETA: Att sen, efter galet många timmars sömn, träna tills jag inte ser omvärlden längre är något jag vet att jag mår bra av, men ofta måste påminnas om. Det kommer att kännas imorgon, men det kommer det att vara värt. Jag ska bli stark nog att kunna springa undan från all jävlighet som förr eller senare kommer att hinna ikapp mig. (Jag hoppas att det fungerar så, att jag genom att släpa mig till IKSU nog ofta kan bli fysiskt stark nog för att kunna springa ifrån monstren som lurar i mitt bakhuvud.)

Jag borde tentaplugga, jag borde läsa allt jag har sagt att jag ska läsa den senaste månaden, men det är som att jag inte kan bromsa min hjärna på ett ställe, den bara fortsätter springa och vimsa runt som om jag inte hade viktigare saker för mig än att fundera på mitt eget jävla mående ur femtioelva olika perspektiv.
Självfixeringen är verkligen total, tänker jag på andra mäniskor är det alltid i relation till mig, tänker jag på deras mående är det min egen eventuella skuld jag mår dåligt över. Sen får jag dåligt samvete över att jag är självfixerad och det är ju också självfixerat. Försöker jag göra det bättre är det ju dessutom bara för att jag själv ska må bättre, PANG, självfixering igen. Allt blir en snabbt krympande cirkel när jag hamnar i de här tankemönstren. Tar jag mig ur den släpper självfixeringen, men hur tar man sig ur sitt eget huvud?

Jag har träffat högst tre människor som fått mig att klara av att slå mig genom skallbenet och inte vara så förbannat trasslig. En varken vill eller har jag kontakt med längre, de två andra träffar jag för sällan för att deras blotta existens ska hjälpa mig ut. Det är besvärligt att det är så svårt att hålla kvar människor. Men å andra sidan är det svårt att släppa dem också även när man vet att man borde. Jag har medvetet brutit kontakten med tre människor i hela mitt liv. (Fast jag har inte alltid berättat det för dem. Kontakten sitter i mitt huvud.)
En vägrade jag ha kontakt med när hon övergav mig och ställde sig på de andra tjejernas sida. Henne pratar jag med när vi springer på varandra.
En bröt jag med när jag fick nya vänner och hon såg ner på dem. Henne saknar jag och försöker prata med lite då och då.
En sabbade omedvetet massor med saker i flera år och gör fortfarande att jag tappar fattningen totalt. Honom saknar jag så att det gör ont, men jag klarar inte av att ha honom i mitt liv.

Jag kommer ingenstans genom att skriva om mig själv.