Visst är himlen vacker idag?

Sa en väldigt vis man, när världen kom för nära inpå.

Jag minns vem som sa det, men det var natt, och vi tittade på himlen för att slippa titta på varandra. När jag tittar på resultatet förstår jag varför vi envist stirrade på himlen istället för varandra, varför vi gjorde solblindheten till ett val. Och varför jag behöll metaforerna och fortfarande uttrycker så mycket med spökdjuren, glasskärvorna, himlaljusen, klockslagen, rakbladsmänniskorna och pistolskotten. Iallafall i mitt eget huvud, jag har förlorat mycket av min förmåga att kunna fästa orden på papper. Eller så försvann motivationen när jag drog upp taggtråd runt delar av mitt inre liv och bestämde mig för att folk aldrig mer skulle få komma dit. Det gjorde mig mindre trasig och jag slutade falla fritt hela tiden, men samtidigt avstod jag från ganska mycket annat för att få den säkerheten. Jag kan inte koppla samman glasskärvorna med mina naglar och gubben-i-fönstret om jag inte gör det i vild desperation. Att lova att aldrig mer ge någon den makten gav mig kraft nog att inte krossa mig själv genom att försöka riva en mur medelst tacklande, men spökdjuren och himlaljusen blev kvar bakom taggtråden.

Jag har kvar min längtan och mina vackra intentioner ändå.