Måndag: Dimman äter älven och det är sjukt vackert. Små vattendroppar täcker mina kläder och efter en dryg timmes vandrande är min lugg klistrad mot pannan och vattnet rinner som tårar över ansiktet. Jag driver fram längs med gatorna med Fionn i mina nya hörlurar och kan spola bort en månads grammatikplugg, som visserligen är intressant men bara inte känns viktigt, från huvudet.

Tisdag: Jag bankar huvudet i bordet på en föreläsning när mina medstudenter tjafsar. Sen får jag dock lyssna på en föreläsning med en lärare som vet vad hon pratar om (även om det känns som om jag haft föreläsningen förut) och får löfte om en av de saker jag gillar med min utbildning. (Ljuva litteraturanalys, så jag saknat dig!)

Onsdag: Vettig grupp. Min hjärna vaknar när jag får bena i herr Loes ord. Ett vagt hopp om en nytändning? Trehundra sidor lästa på knappt två timmar, träning och kollektivmiddag. Effektivitet känns bra i benen.


Bloggblandband? Jomenvisst. Temabefriat.

Det är höst, och i ett hörn av min hjärna regresserar jag till mina gothdagar och lyssnar på Cinema Strange - Tomb Lilies, som nog egentligen bara är något för de som gillar Mycket Märklig Sång. Fint är det, i varje fall.

Pete Doherty plundrar sin egen historia friskt på Shotters' Nation. Då det han återanvänder är låtar och slingor som funnits i mitt hjärta i tre år känns det lite märkligt. Det är dock skönt att höra att Pete om inte annat börjar få ordning på musiken igen. Babyshambles - French Dog Blues är en återanvändning av gamla (underbara) demon Half Cocked Boy. Detta gör den dock inte mindre bra. Det är skönt när ens hjältar börjar resa sig igen. (Jag föredrar dock fortfarande de gamla demospåren.)

Cobra Charlie - Information ger mig ilska och energi nog att hålla mig på fötter när dagarna blir för tunga. Det är dessutom en sjukt bra låt att stänga ute IKSUs hemska gymradio med. Att sen Navid Modiris groteska produktivitet ger mig ålders- och prestationsångest får jag helt enkelt leva med.

White Chalk låter inte som något annat PJ Harvey-album. Det är dock smärtsamt vackert. Första gången jag hörde When Under Ether blev jag så paranoid att jag knappt kunde sova efteråt.

Fina, fina Patrick Wolf. Han kan få till och med världens mest irriterande Mika att låta intressant och udda. Remixen Patrick gjort av Love Today har inte så mycket gemensamt med originalet i stämning och är mycket, mycket bra.

Det får räcka så, nu ska jag se på Top Model.