Velocity girl.

Knogsprickor, -20 (det är -34 i Älvsbyn, jag vet, jag borde inte gnälla), allt inte inläst inför imorgon...

Men idag är jag inte gnällig. Börjar man dagen med nyupphittad Maximo Park-singel, ny M.I.A-singel och solljus är det svårt. Även om fröken Arul-och-så-vidare känns lite missanpassad i det här vädret. Bird Flu låter som om Einstürzende Neubauten fötts på SriLanka och växt upp i Sheperd's Bush. Skitskumt men panikbra, med andra ord. Och Maximo, älskade Maximo, det av alla Class of 04/05-banden jag kommer att minnas längst. Minnas knäppa sidoprojektsspelningar på Nambucca, gathörnsallsång med Kate, Zacs ickeexisterande gästlista, mer allsång, den här gången på tunnelbanan (till Camden kanske, jag minns inte), it won't be long before you've gone, I can't imagine leaving, dans på soffor och bord någonstans öster om City, försök att klättra upp på H'smithBridge mitt i natten för att Limassol måste vrålas ut över Themsen och de är nog ännu ett band som inte går att förklara. Det sitter så mycket i minnen och känslor som ingen annan kan förstå. I am young and I am lost, fast inte just då, jag hade ju hittat ett hem i några månader. Synd bara att det hemmet låg mer i en konstellation av människor som snabbt splittrades än i något bestående.

Jag är inte gnällig, inte sorgsen, jag saknar det inte ens särskilt mycket. Snabbanpassad, det är tricket. Fast folk säger att jag snarare är självcentrerad och ytlig. Det kanske jag är ibland, men det är lättare att lita på det enda konstanta än på en föränderlig omvärld.