Mr Pohlman, bring me my spring.

16/4. Sextonde april. Sextonde JÄVLA april.

Det kräksnöar.

Vem klagar man till? För det här, det är INTE ok.

(Visserligen så är det bra att vädret är skit så att jag håller mig inne och jobbar på att reda ut vad Kant egentligen höll på med, men det är ändå inte ok.)

Jag bearbetar problemet med att lyssna på the Southern Death Cult. Postpunkligt. Skivan köpte jag dessutom en vacker vårdag i Uppsala för jag-vet-inte-hur-många-år-sedan. Jag har dock för mig att det var på tiden när jag kunde tänka mig att gå med paraply i solen. 2003 eller 2004, alltså. Eftersom all musik flyttats till Steely Wilhielm har jag föresatt mig att lyssna mer på de skivor jag har i fysisk form. Det känns som att det behövs.

Sol, sambo och skola. One of these things is not like the others.

Den musik som tog närmare tre fjärdedelar av min hårddisk tar en åttondel av min externa. Oj.

Idag har jag skrivit tusen ord revolutionsromantisk konstrecension. Jag skyller revolutionsromantiken på en pappa som vid 55 års ålder fortfarande kan ses bära Che Guevara på tröjan och en mamma som vid 54 års ålder bär palestinaschal. Konstrecensionen var mest bara svammel.

Vädret ser finare ut inne än ute. Det blåser kallt, men det smälter undan rätt fort. Jag har ätit glass utomhus och grillat långt från civilisationen. Vår är bra.

Nu vill jag ha sällskap.

Kan inte skriva dikter när det är varmt.

God damn. Den gångna veckan överträffade alla förväntningar. Jag borde vara försiktigare, men just nu tänker jag ta chansen att vara glad så länge det går.

Så det så.

Leave well alone

En av de lärdomsklustrar jag är nöjdast med att ha lyckats kämpa mig till är att jag inte måste någon annanstans. Att jag inte måste vara någon annan. Att jag inte måste vidare, bort, iväg och att jag inte måste vilja något av detta för att vara värd något. Att jag får vara hemma, göra ingenting och inte vilja springa och skrika längre. Att de som ser ner på mig, som säger att jag gett upp, helt enkelt orkar försöka sätta sig in i andras sätt att leva lika lite som de som de alltid beklagar sig över. För de som säger sig vara öppnast och tolerantast och nyfiknast kan sällan acceptera att alla inte tycker som dem. De som upphöjer flyktigheten till dygd är lika lite värda beundran som de som stannar på samma plats hela livet. De som skriker högst är lika tomma som alla andra.

Jag har hittat mig själv, jag har byggt ett eget, om än litet, hem och jag kan säga det jag behöver säga och jag vet att någon lyssnar. Det är skönt.

Det kanske finns hopp för mig trots allt?

Jag är trött hela tiden. Ålidhem är Emyn Muil. Jag är kräknervös för att en människa som brukade få mig att känna mig tryggare än någon annan kommer till Umeå imorgon.

Men jag har en ny Patrick Wolf-låt. En sån som får mörker att bli glitter. Skiten kan tryckas undan ett tag till.

Survived, feeling old.

Bloggblandband!

Det var ett tag sen.

Jag har grävt fram mina gamla Docs. Så. Postpunkklassiker i pseudoneofolkform. Som på gymnasiet. Swans - Love will tear us apart.

Året är inte gammalt. Mest lyssnat på hittills är nya Bat for Lashes. Som en mindre skandinavisk-brytande Björk. Typ. Pearl's dream är smygelektrofin.

Jag borde ha mer ork för The Futureheads. Nordengelsk ångvältsindie är ju faktiskt en av mina favoritgenrer. Man Ray, från det fem(?!, shit, jag är ju skitgammal) år gamla debutalbumet är fortfarande grymgrymgrym.

Emmy the Great är verkligen fantastisk. Och Everything reminds me of you...det är ju ganska exakt så det har varit. Det är. Jag kan inte ens plocka fram en tröja utan att deppa. Jag önskar att det var så veckert som Emmy gör det. Jag jobbar på det.


I övrigt

Dagens lärdom: Sov mer än fem timmar. Och se för bövelen till att ha vettig nässpray hemma. annars blir det trötthetspseudomigrän.
Dagens spänning: Snörök på E4an. Sävar-Sikeå med typ tio meters sikt. Som bergochdalbana.
Dagens låt: Three Inches of Blood - Destroy the Orcs. Ibland är det rätt uppenbart när samtliga närvarandes hjärnor har checkat ut.
Dagens djur: Apan Kristmansson.
Dagens räddning: Koffein, socker och alvedon.
Dagens bästa: Jag får snart gå och lägga mig.

Helgen i siffror

Antal vunna brottningsmatcher mot lillebror: 1.
Antal gäng-häng: 1. Med tårt-och-present-bonus. Mycket bra.
Antal ensampromenader på tomma vägar: 1, det snöade för mycket idag.
Antal kaffekoppar: 7. Minst.
Antal fruktsalladsfrukostar: 2.
Antal semlor: 1.
Antal fester: 1.
Antal gånger jag ville hem till Umeå: 0.

Nu är jag i Umeå. Att komma hem utan att någon märker det är meningslöst.