Not exactly.

Tröttheten smyger sig på mig och jag har varit glad och lugn så länge nu att jag inte längre kan hantera och driva undan känslan av att min kropp väger fyra ton och av att något så litet som att vrida på huvudet för att titta ut genom fönstret gör mig andfådd. Ibland har jag känt så veckor och månader i sträck men bara kört på igenom det och ut på andra sidan, men det går inte idag.

Jag har kanske bokat upp mig på heltidsjobb hela sommaren. För jag behöver ju inte vila. Smart Kattis, riktigt smart.

black crows sleep in twisted candyfloss branches

I'm feeling childish in the morning
I woke up twelve again
I didn't like it first time 'round
And I hoped I'd aged a bit since then

I'm feeling fragile in the morning

Wasn't what I drank or what I said

I try to always tell the truth

The truth, she finds you in the end

Jag hoppas att ljuset kommer tillbaka snart.

(Citatet är från Kat Flints Candyfloss Branches, bilden på spökhäggsgrenen togs en junidag i Älvsbyn.)

One good reason

Litteraturlistan är från en annan planet, helt galen, men litteratur- och språkhistoria är ju min grej. Pepp.

I början av november fick min hjärna kortslutning. Då hade jag inte varit lugn mer än någon timme åt gången (förutom när jag varit apatisk eller överdeppig) på över ett år. Jag hade haft en nästan konstant känsla av annalkande katastrof hela hösten och oftast kändes det som om jag hade brännblåsor på insidan av huvudet. Till slut orkade något inte mer och alla säkringar slog ifrån. Ända sen dess har det känts som om jag går på valium, även i de mest intensiva ögonblicken har jag varit begravd i ett luddigt lugn. Det är mycket ovant, men förmodligen väldigt nyttigt. Jag har tillochmed nästan slutat vara rädd för att tempot ska dras upp igen. Nästan. Jag litar inte överdrivet mycket på min egen balans.

Helgen blev förövrigt bra på det hela taget. Dåliga Gatan levererade, som alltid. Jag tror att jag log konstant från att vi klev in på Operan tills jag ställde upptäckte att jag tappat förmågan att fylleäta. Trist. Men, att vara i det läget av jag-kreverar-av-glädje som herr Tubkatts eminenta musiksmak (Voxtrot på radion!) genererar är värt oproportionerligt stor baksmälla och träningsvärk dagen efter.

(Jag har förövrigt fått tag på soundtracket till Wristcutters - A love story och svär över att jag kommer att ha tur om jag ens kan få tag på den på dvd. Jävla SF-monopol. Jag har längtat efter den här filmen hur länge som helst, men chansen att den går upp på bio utanför storstäderna, om ens där, verkar inte överdrivet stor. En film med Patrick Fugit, Gogol Bordello-musik och Tom Waits torde vara väldigt mycket min typ av film.)

I don't know how to do this.

För tillfället funkar världen. Torsdag med nästan konstant närvarande A och leendet går inte att hålla tillbaka längre. På kvällen kom Världens Bästa Tes på besök, med allt vad det innebär av delad bitterhet, ond elitism och skev humor. Fredag kväll spenderades på News med öl och gymnasieklasskompisen M och hans läkarflickvän. M är en av få människor som pratat mig less, och den enda jag egentligen har någon som helt kontakt med från min gamla klass, även om kontakten består i att vi springer in i varandra en gång per år och snackar skit konstant i några timmar, denna gång om mystiska norrländska spelningar, o-scoutartade scouter, psykopatiska Älvsbybor och effekterna av den slutna verkstad som var vår gymnasietid. Mycket trevligt.

Lillebror V har klippt av sig sitt ystra hår. Det ser konstigt och mystiskt ut.

Litteraturhistoria + sex veckors praktik. Det här kan bli en bra termin. (Snälla låt det här bli en bra termin.)

Abel, c'mon.

När allt blir för tungt hjälper ingenting. Inte att äta ordentligt, inte att träna, inte musik, inte A:s armar och hjärtslag, ingenting. Jag sitter med sälen Sigge i knät och vill gallskrika och gråta men det enda jag lyckas med är att knyta in mig själv i en överspänd liten boll av rädsla och tomhet. Den grå tunneln är tillbaka och spindeln klänger på insidan av mina revben och det enda jag kan göra är att vänta ut helvetet och önska att det är sista gången jag behöver må såhär.

Bloggblandband.

Jag fick The Nationals album Alligator i julklapp av min morbror. Jag hade inte hört demförut, men har ägnet de två senaste veckorna åt inlyssning och upptäckt ett fantastiskt band. Som en korsning mellan Interpol (mestadels i sången) och Idlewilds lugnare stunder med lite Out-of-Time-REM, ungefär. Brainy kommer från förra årets Boxer och är bland de allra bästa. Ytterligare en fullträff från mannen som introducerade Björk, Courtney Love och Ed Harcourt i mitt liv, med andra ord.

Los Campesinos! är mycket, mycket brittiska, unga och skramliga på samma sätt som Arcade Fire är skramliga, men yngre, gladare och hyperaktivare. This is how you spell... Hahaha, we destroyed the hopes and dreams of a generation of faux-romantics är inte bara en fantastisk låtitel, det är även en sjukt bra låt.

Ett annat gäng skramliga britter är Mystery Jets, ett band med en trummis på sång, en trummis som dessutom spelar på köksredskap, har stort rödlockigt hår och går med käpp trots att han bara är drygt tjugo. De är frånn Eel Pie Island vilket nogkan förklara en del av deras ganska speciella typ av excentricitet. You can't fool me Dennis är hursomhelst ett fantastiskt stycke skimrig, småudda pop. Enligt rykten börjar de spela in ett nytt album nu i januari.

För alla som fastnat för Jack Penates spattiga, femtiotalsinspirerade pop borde The Rumble Strips vara en trevlig bekantskap. Sångare Charlie var tidigare medlem i underbara Vincent Vincent & The Villains som tyvärr tycks föra en ganska sporadisk existens nuförtiden. Hans nya band är dock en fin, dramatisk och småspattig ersättning. Motorcycle handlar om hur ensamt det är på Charlies cykel eftersom den varken kan flyga eller är en motorcykel. Underbart.

Tom Veks I ain't saying my goodbyes borde vara en självklarhet på varje indiedisco. 'Nuff said.

Bonusspår: Absoluta favoritspåret från överst nämnda Alligator: Baby, we'll be fine.

Nörd ända in i märgen.

Även om Jan Guillou är irriterande självgod och hans språk är väldigt, väldigt tråkigt är han bra på att berätta historier. Arnböckerna är de enda av dessa jag uppskattat, då de var utmärkt underhållningsläsning för en medeltidsnörd i sextonårsåldern. Och även om hans envisa uppdragande av Sveriges-vagga-i-Uppland/Götaland-konflikten och hans ständiga antydningar om en möjlig sanning bakom hans fiktiva tempelriddare Arn gör att historienörden i mig får kramp så är hans uppgörelser med vikingamyten som "fnosk" mycket underhållande.
Hans behandling av de förvirrande skeendena i striderna mellan den Erikska och den Sverkerska ätten, folkungaupproret och Birger Jarls ursprung och gärning gör dock denna period i svensk historia begripligare, så jag kan leva med att han irriterar mig.

Att försöka trycka in tre av spåren i hans berättelse (Arns ungdom, hans tid i Jerusalem paralellt med Cecilias tid på Gudhem och striderna om makten i proto-Sverige) på knappt två och en halv timme var kanske inte väldens bästa idé. Arn - Tempelriddaren är en väldigt, väldigt stressad film. Men, jag fick utlopp för mitt medeltidsnörderi när jag i filmens första kvart nästan applåderade åt lille Arns nålbundna vantar. Sen fortsatte resten av filmen så. Jubel över kläderna, miljöerna och ridscenerna (det märks att Joakim Nätterqvist är ryttare in i ryggmärgen), smågrimaserande över det stressade tempot som gör historien onödigt snårig och skådespeleriet stolpigt (även hos elit som Stellan Skarsgård och Bibi Andersson). Hade man haft mod och pengar att göra tre filmer (eller gett sig upp mot tretimmarsgränsen) istället hade det hela blivit begripligt och gjort böckerna rättvisa. Som det är nu blir filmen en rörig tavla målad med snygga (och dyra) färger.
Men. Filmen hade ett gäng ljuspunkter. Gustaf Skarsgård som Mystisk Läderklädd Man I Skog. Pappa Skarsgårds ilskeutbrott som Birger Brosa. Bibi Anderssons sadism. Saladin.

Äh. Vill man se småromantiserad korstågsskildring så rekommenderas Kingdom of Heaven. Vacker, mäktig, halvrealistisk och, viktigast av allt, den är begränsad till att berätta en historia ur en mans synvinkel, vilket gör den begriplig utan att man behöver sitta med ett historiskt referensverk i knät för att filmskaparna koncentrerar sig på hångel i björklundar istället för ordentliga förklaringar av de historiska skeenden som påverkar karaktärerna. Dessutom har prinsessan Sibylla de mest fantastiska kläderna någonsin och Saladin är så cool att tillochmed Jeremy Irons ger upp.

Vill man se svensk/nordisk medeltid kan man se Ronja. Svensk skådespelarelit, vackra naturbilder, ok korrekta kläder och en väl berättad, vacker saga.

Livet är något man ska vara rädd om.

Justja.

Årets julklapp: Ronja-dvd från Therese. Många ångesteftermiddagar kan nu undvikas.

Fake a heart attack and get out of here.

Jag åkte tillbaka till Umeå imorse. En vecka i Älvsbyn, och jag satt som vanligt och kämpade mot tårarna på tåget. Jag är kluven och mentalt hemlös för det allra mesta, men byn är mitt första hem och det är alltid lika hemskt att fara därifrån. Älvsbyn har en speciell skönhet på morgonen när gatorna är tomma och nyplogade, träden vita och världen täcks av moln som gör marken skuggfri. Det är en av få platser där jag känner mig trygg och förankrad i mig själv och jag hade behövt mer tid att landa och hitta balansen. Uppsatsmonster härjar dock vilt i mitt liv och även om jag kan vara ruskigt ineffektiv i Umeå också så blir det inte ens hälften så illa som det lätt blir i Älvsbyn, med lediga bröder och fäder i huset och de närmaste vännerna fem minuter bort.

Nyårsafton var rätt ok. Sjukt god middag, fantastiskt sällskap och avsked av ett riktigt besvärligt år. Tolvslaget spenderades på en balkong med andra bittra människor, vilket var rätt skönt. Även om varje nytt år innebär att jag kommit längre bort från De Jävliga Åren har jag svårt att fira att tiden går, för folk bara dör och försvinner och förändras. Jag är osäker nog i världen utan förändring, tack så mycket.