It's all bad education?

http://www.expressen.se/index.jsp?a=856390

Som min sarkastiskare sida ofta säger: Hur tänkte du nu? "Inget annat fungerar, så jag försöker få en bulimiker att känna sig ännu mer mindervärdig?"
För det vet ju alla, att ätstörningar beror på att man är en dum och fånig och verklighetsfrånvänd liten flicka som inte vill bli vuxen och ansvarstagande och på riktigt.

Nu är ju det här ett extremfall, men om tillochmed de som ska hjälpa de ätstörda tror att de kan komma undan med att nedvärdera dem ännu mer så ser jag inte mycket hopp för att någon, någonsin, ska kunna vara helt ärlig gällande sin störning. För det är en störning. Inte en fysisk sjukdom, inte något man bara får för sig, utan ett sätt att hantera mindervärdeskänslor, ångest och oro och sin egen brist på kontroll. Problemet är bara att just den här hanteringsmekanismen kan man mycket sällan kontrollera, den äter upp varenda liten del av ens liv till slut.

Åååh, jag blir alldeles för arg av att läsa sånt där.

..not used to use that kind of language

Jag fryser såinihelvete om fötterna. Så går det när man vägrar köpa vettiga vinterskor. Jag äger bara cons, ballerinaskor och högklackade finskor. Samt ett par vinterstövlar som använts till de blivit typ två storlekar för stora och vars sula är så tunn att jag lika gärna skulle kunna gå ut i sockar. 23 år och tio månader minus ett och ett halvt år har jag bott i Sveriges norra halva och jag har inte lärt mig särskilt mycket, uppenbarligen. Att sen termometern stod på dubbelt så många minusgrader när jag kom hem som när jag gick är en annan sak och förmodligen är förmiddagens värme en efterhandskonstruktion.

Jag drömmer fruktansvärt mycket stressdrömmar för tillfället och sover därför ganska knäppt. För att inte tala om hur vansinnigt jag vaknar. I natt så skulle jag hjälpa min familj att fly från Lulebussen över åsryggen bakom kyrkogården hemma i Älvsbyn. I djupsnön. Vi tog oss ingenstans, och bussen kom närmare och närmare. När jag vaknade hade jag panik i säkert två minuter över att jag inte kunde hjälpa min familj tills jag kom på att:

1. Det finns inga vägar uppe på den åsen. Iallafall inga vägar som ens Terje kan få upp en buss på.
2. Jag må vara livrädd för vissa av de norrbottniska busschaufförerna, men det är för att de kör som biltjuvar, inte för att de faktiskt är onda och vill döda min familj.
3. Jag springer långsammast i familjen, hur fasen skulle jag kunna rädda dem?

Sen tog det säkert en kvart innan jag lugnat ned mig nog för att kunna ens tänka på att somna om. Då drömde jag flygdrömmar som övergick i ganska normalt drömsvammel.

Det är tur att jag inte tror på symbolisk drömtydning. Drömmer jag stressdrömmar är jag förmodligen bara stressad. Drömmer jag svammeldrömmar är allt ganska normalt. Och ofta ganska kul. Ibland vaknar jag med egenhändigt skickade sms på telefonen (jag kan inte skriva för hand när jag halvsover) som jag inte minns att jag skickat men som klart och tydligt har med drömmar att göra. Av någon anledning så verkar detta hända extra ofta om jag drömt om fiskar.


Jag missade halva dagens föreläsning för att jag började spontanskriva på en berättelse som började med en visp. Femhundra ord vid föreläsningens slut, och det känns bra att ha lite inspiration. Må så vara att min inspiration leder till att jag totalignorerar föreläsaren, skrivandet får gå före ibland. Skönlitterärt skrivande är en av de saker jag är som allra osäkrast på. Informativt/representativt skrivande är jag bra på, tentor, redovisningar, prov, allt annat i skolsituationen behärskar jag, men när det gäller beställningskreativitet så blir det sånt totalt tvärtstopp att det inte finns någon gräns. Uppsatsångesten är en sak, den brukar iallfall leda till att jag skriver i ren skräck, men ska jag skriva något skönlitterärt är det bara STOPP. Mycket irriterande. Förutom när jag drabbas av panikinspiration då.

Nu. Té och läsning. Det behövs, jag har varit hemma i två timmar och fortfarande inte tinat ordentligt.

Sen faller ju saker också.

Gigantiskt antiklimax. Fyra låtar in, överenergisk CJ, som alltid, herr Norén tar i från (skolösa) tår, allting sjuder, peppen hög som aldrig förr...

Stopp. Golvet har ramlat ner.

Rundvandring på stan i kyla, telefonsamtal, mer kyla, apati, förvirring och stört mycket antiklimax. Upphämtning av gammal klasskompis (M) vars antiklimax var värre än vårt, mer kyla, pressen ringer M, lokalpressen skriver vid mitt köksbord, tiden går men energinivån går inte ner, underhållande historier, rykten går, tröttheten ökar, fortfarande vidöppna ögon, antiklimaxanspänningen går inte ner...

Det kunde ha blivit bättre, men också så mycket värre.

(Samtalet med M resulterade dessutom i insikter om mitt livsmönster och hur gymnasiet påverkade mig och musiken. Det var bra. Jag gillar insikter om mig själv, om de är av det positiva slaget. Den här insikten var positiv och gör att jag så oerhört mycket lättare kan förklara mitt förhållningssätt, om någon nu någon gång skulle få för sig att fråga.)

Saker lyfts ibland.

Sällskap, syskonkänslan gentemot folk jag egentligen inte är släkt med, hysteriskt skratt åt hängmattor, mordiska impulser, beskyddarinstinkter och en gemensam tankevärld ger mig faktiskt en hel del. Även trötthet, jag är socialt i sjukt dålig form. Tes är här, Vidar var här, jag vet att folk är i stan som jag inte hinner träffa och jag är småparanoid.

Men peppen. PEPPEN. (Senare på kvällen, en halvtimme innan avfärd: Peppen är på hög nivå, ginen är i cirkulation, Karavan stör mina grannar i högtalarna, min bästa vän skrattar åt hackspettar och lyckan dånar i blodet. Hon borde alltid vara här. Att det finns någon som vet, utan att jag behöver förklara är värt mer än allt annat i världen.)

Nya Black Wire-låtar. Dan sjunger som Dave Gahan mer och mer, men det gör inget. De låter fortfarande totalperverterade.

Inte så mycket drama

Jos var här igår, är i Umeå hela helgen. Tes kommer imorgon. Det blir sjukt mycket att hinna surra igen när man inte träffas så ofta och sen ska hinna med allt på en helg. Speciellt när en av parterna i vänskapen (jag) är helt galet dålig på att prata i telefon. Jag blir stirrig och nervös när jag inte kan se en direkt reaktion, och känner aldrig att jag fått det jag ville säga sagt, hur länge vi än pratat. Den enda det fungerar med är mamma, men det kanske inte är så himla konstigt?

Efter jul har min kaffekonsumtion gått ganska spikrakt uppåt. Jag förstår plötsligt varför pappa blir så stirrig om han inte får kaffe på en hel dag. Ska jag överhuvudtaget lämna lägenheten behöver jag något som kickstartar mig. Får jag inte det känner jag mig som en utomjording och kan inte få ordning på huvudet. För någon med min tendens till hyperaktivitet är dock gränsen hårfin mellan uppiggad och helgalen-halvhallucinerande-pundarskakande-som-sen-blir-panikparanoid. Skitbra. Idag gick jag över gränsen, precis innan en redovisning. Snyggt gjort, och det resulterade dessutom i söndertuggade kinder. Panikparanoian avvärjdes dock genom hörlurar och koncentrerad läsning. Fungerar alltid.

Inhandlade förövrigt NME idagoch frågade mig (åter igen): Varför? Varför köper jag en sådan skittidning, som dessutom blir sämre och sämre för varje nummer? En tidning som hypar band som inte förtjänar det (The View) eller som är bra, men på grund av panikhypen blir halvt omöjiga att lyssna på (Arctic Monkeys). Är det bara banden till ett gammalt liv, eller är det något annat? Jag får ju knappt några musiktips därifrån längre, jag bor ingenstans där deras spelningslistor är relevanta och de har efter jul dragit ner ännu mer på det faktiska innehållet (något jag inte trodde var möjligt). Nå, det hjälpte mig iallafall att motstå VeckoRevyn. Mitt VR-köpande är ännu mer svårutrett. Jag irriteras av nästan allt den tidningen står för, dess chefsredaktör kan få mig att tugga på möblerna med det ideal hon marknadsför (ren, hel, välklädd och behärskad har aldrig varit något jag eftersträvat) och läsarkretsen kan ibland vara rent provocerande dum.

Jag behöver inte kemisk hjälp, jag är så bra på att få min hjärna att ruttna alldeles själv, uppenbarligen.

Jag pratade med Eve igår och fick chockerande nyheter. Det är skrämmande hur fel man kan ha om folk, eller hur långt från sitt normala beteende folk kan lockas. Bakgrundshändelserna till Den Chockerande Nyheten (som har med otrohet och svikna förtroenden att göra) har dock gett upphov till en vårdnadstvist av det underligare slaget. Då det splittrade paret inte har några barn och inte förfogade över någon större förmögenhet har de istället kommit överens om vem som ska se vilka band av deras tidigare gemensamma favoriter. Scenestertrash så det stänker om det, och på ett tragiskt sätt rätt underhållande. Det kanske är tur att bandet de följde närmast splittrades för ett drygt år sedan, för jag betvivlar att de skulle ha överlevt A&Ps skilsmässa.

Nu. Promenad och försök till att få upp peppen inför helgen nog för att städa lägenheten.

Automatisk överföring.

Jag vill föra över Dirty Blue Jeans och känslorna den ger till alla andra, ge alla andra känslan av ilskeglädje och frihet. Usch, jag har vekligen tappat min förmåga till att skriva något alls om mig själv som inte kommer ut som puckopretentiöst svammel. Förutom musiken då, de förklaringarna är svammel utan pretentioner. De är mest hysteriska försök att få folk att förstå vad det är som är så fantastiskt och underbart. Fast det finns ju inte ord, det har det aldrig gjort. Folk förstår, eller så förstår de inte.

Apropå musik som folk bara förstår ibland: http://www.youtube.com/watch?v=QfkD38ihhNQ&eurl= Det gör lite ont i hjärtat ibland att de växte så fort och att det där bandet, bandet jag älskade, inte riktigt finns längre. Fast det har jag redan skrivit hundra spaltmeter om på andra ställen, saknaden efter något som förändrats.

Oooooh, besök på väg från flygplatsen. Lägg till besök på fredag och jag kommer att vara slutkörd och totalnipprig, men mycket, mycket lycklig efter den här helgen.

Inte en särskilt bra dag.

Jag trivs med mitt boende. Det ligger nästan precis mitt mellan universitetet och Vasaplan, är inte panikdyrt och iochmed att det är ett bostadsrättshus så är det rätt lugnt och skönt.

Så inte ikväll.

Vem, ända in i hela helvetet bestämmer sig för att dammsuga klockan ett på natten? En måndag?

Nu är jag så uppe i varv av ilska att jag inte kan somna om. Skit.


---------------------------------------------------------------------------------
17,5h senare:

Nu är jag mindre arg, men tack vare sömnbristen och desperationssväljandet av sömntabletter för att kunna somna så har dagen blivit helt störd. Var vimsig och ineffektiv på skolan, kläckte ur mig galenskaper till höger och vänster och har somnat i soffan två gånger. En gång under och en gång på min kurslitteratur. Stackars bok.

Förövrigt har det plötsligt bestämt sig för att bli vinter på riktigt. -20 mitt på dagen när jag cyklade till skolan. Tänkte ringa till mamma och gnälla, men kollade deras temperatur först. -33. Jag lade ner planen på at få sympati. Att gnälla vid-20 är dessutom bara ett tecken på hur oerhört mesig jag blivit.

Ett halvt kapitel till, sen får jag sova på riktigt.

Galen-och-hysterisk?

Ibland undrar jag, om jag är riktigt klok. Hjärnan har gått på högvarv hela dagen, tankarna bara rusar fram och som en följd av detta kan jag inte riktigt kontrollera något. Världen hoppar mellan att gå i slowmotion och att knappt existera utanför bruset i mitt huvud och nackmusklerna rycker så att jag nästan tror att de ska gå av. Och hur mycket jag än vill, hur stilla jag än sitter och hur lugnt jag än försöker ta det, så saktar inte hjärnan ner, den fortsätter att rusa, genom föreläsningar, bokjakt, promenader, mathandlande, hela tiden. Jag upptäckte på stan att jag gått igenom tre affärer utan att märka det och när jag stannade för att prata med Vidar rusade hjärnan iväg och världen började gunga och jag var tvungen att bita mig själv i tungan för att inte bli totalt hysterisk.

Men, sådana här dagar är lyckligtvis ganska sällsynta. Tur det, annars skulle jag nog trepanera mig själv med en borrfluga för att få lite lugn.

Sweet like nothing at all

Jag insåg tidigare idag att typ allt jag skrivit här under hösten försvunnit. Damn.

Jag måste sluta glömma bort hur mycket jag älskar The Libertines.
Jag älskar dem för vad de var, men kanske mest för vad de hade kunnat bli. Jag tycker att Babyshambles och DPT är helt ok band, men de kommer aldrig upp i samma klass som, framförallt, Up the Bracket. Det albumet är allt som är viktigt och vackert och fantastiskt med musik. De förde mig samman med en av mina bästa vänner, som trots att hon växt upp på andra sidan jorden har samma känslor för det albumet som jag. Det ger tröst och ilska och glädje och sorg och dans och allt som är väsentligt. Det andra albumet gör samma sak, fast sorgen överväger. Allt gick så fel och ändå, trots att det är ett dokument över något i sönderfall, så finns det få album som får mig att le och dansa och överge alla mina knäppa upphakningar och paranoior på samma sätt.

The Libertines har gett mig några av de bästa ögonblicken i mitt liv, trots att jag aldrig fick se dem live. Att totalt tappa fattningen i grupp, att känna samhörighet med människor från helt olika platser och med i övrigt helt olika liv, bara genom det bandet, hör till de uplevelser som mest öppnat mina ögon för hur lite allt annat betyder om man har det där som gör att man känner att man hör ihop för att man, trots allt, värdesätter samma saker. Visserligen splittrades det också, precis som bandet, när vi alla gick åt olika håll, men trots att jag har mycket lite kontakt med några av de människor jag träffat genom The Libertines så känner jag fortfarande att jag har mer gemensamt med dem än med människor jag träffar varje dag och som folk i allmänhet kanske skulle tro att jag har mer gemensamt med. För, i grunden vet jag att vi är ute efter samma sak.

I övrigt? Jag såg en rätt bra film igår (Romance & Cigarettes) och övertalade Erika om att Blackadder faktiskt är bra. Idag har jag mest sovit och läst. En bra söndag.

Jag misstänker att mina ben fortfarande inte tinat sen igår. Jag fryser inte, men det känns som om jag har iskristaller i lårmusklerna. Urgh. Fast, det var det nog värt. Det var länge sen jag gick hem helt ångestfri från en utekväll. Det var antingen snön, Josefin i telefon från Västerås eller dansandet till Last Post on the Bugle tidigare som gjorde det. Eller eventuellt förfesten som var rätt kul och involverade Singstar (jag börjar komma över min karaokeångest, men min teknik och mitt register är helt åt helvete skit nu mer), en korkskruv som gick av, knäppa klasskompisar och ex-klasskompisar samt Björn som skrattade så han grät när jag fick förmig att prata om homoerotiska undertoner i Harry Potter.
Att sen surra med Jos på hemvägen och svära långa ramsor över kylan och det faktum att jag är komplett vansinnig höll mitt huvud över ytan. Josefin är alldeles för bra för att bo långt bort. Det är bra att hon ska flytta upp igen. Det där med att alltid få panikångest och dödskänslor på vägen hem från utekvällar har börjat oroa mig, men det är förmodligen bara en sidoeffekt av skitvädret och någon form av vuxenhet.
Slutsatser efter kvällen i övrigt? Det är kallt så inihelvete att stå i kö i Converse. Och jag borde lyssna mer på The Libertines. Även om det gör ont och är konstigt att lyssna på just andra skivan här, när alla minnen till den är från London och ett helt annat liv. Dock var valet av låt fantastiskt, den är förmodligen bäst på hela skivan.

Mamma och pappa har sålt farfars hus. Det känns konstigt att alla han och farmors saker ska in i ett förråd och att ingen kommer att se dem längre. Så länge huset fanns kvar så var de inte lika långt bort, men nu blir det så slutgiltigt att de är döda. Det var ju inte det huset de bodde i när jag var liten, men huset i Luleå sålde de själva och alla möbler följde med till Älvsbyn och framförallt så var de med, bägge två. Innan farmors demens gjorde att hon inte kunde bo hemma längre och innan farfars kraschade rygg, knän och höfter låste fast honom i rullstolen. Nu försvinner en stor del av vad jag har hakat upp mina minnen av dem på.
Å andra sidan, så kan mamma och pappa vara skuldfria femton år innan pension. Det är det väldigt få med (renoverat) hus, bil och fyra barn och klart medelmåttiga inkomster som är.

Jag drömde om hårborstar som blev till flygande fiskar om man tappade dem där elkablarna går över älven vid bron. När jag vaknade var jag helt övertygad om att min hårborste var en död fisk. Tur att jag har koll på det här med verkligheten.

Alla borde lyssna på Jeremy Warmsley. Faktiskt.

Saker som förtjänar ett eget inlägg.

Flyttfirman, som flyttade ut mig och mina saker när golvet i lägenheten byttes, har en hel låda på vift. I denna låda ligger mina fotoalbum, mina stora, fina böcker (konsthistoria och sådant), en spegel vars ram är målad åt mig av en konstnär hemma i byn när jag var 16 samt...

Mina. Neil. Gaiman. Böcker.

Någon skall DÖ.

O åller att’n gnäll o kreum o kreus...

...för sådant gör väl inte jag?

Eller jo, men inte idag. Idag är en Euskefeurat-dag. En dag när man lyssnar på Euskefeurat, inte en dag när man är euskefeurat. En sån dag var det (uppenbarligen) igår. Sömn, lång startsträcka och fyra koppar kaffe gör saker uthärdliga idag, tillsammans med gamla Euske-skivor, älvdrömmar och rökt sik. Norrbottensdelen av mig är uppenbarligen igång på alla cylindrar. Det är rätt skönt, då den är den absolut mest lätthanterliga versionen av mig, den jag faktiskt kan hantera och kontrollera till en viss del. Den är visserligen lika lättirriterad som de andra delarna och har dessutom tendensen att ha mycket dåligt tålamod med svammel, vilket gjorde att jag även idag var tvungen att bita mig i tungan för att inte förolämpa folk allt för mycket. Folk slösar så mycket tid med oväsentligt tjaffs iband att jag blir helt kolerisk.

Vem lurar jag? Jag är helt kolerisk.

Fast Norrbottensdelen är ganska nöjd med livet i allmänhet. Det är nog jag egentligen också, trots mitt konstanta gnäll på allt som är fel. Det är det där med hjärtslagen ner genom kroppen, ner i jorden och sen upp igen genom fötterna och upp genom hela mig och ut genom huvudet för att smälta ihop med omgivningen, och egentligen vet jag inte vad jag menar men jag antar att det är så alla känner för det som är hemma. Så som jag känner för Norrbotten, delar av Umeå och London på en och samma gång. Platser där det finns ett Kattisformat hål där jag passar in, där andra människor inte nödvändigtvis är viktiga, bara önskvärda.

Kolerisk och flummig? Bra dag, uppenbarligen, och jag är så lik pappa att jag blir rädd förmig själv ibland.

Egentligen, borde jag packa upp lägenheten, som fortfarande bara är halvinflyttad efter jul, men motivationen är låg. Det finns böcker att läsa, saker att skriva, musik att lyssna på och snö utanför fönstret som behöver stirras på innan det blir mörkt. Det finns viktigare saker än att få upp kläderna ur säckarna de ligger i och få upp bilderna på väggen.

Nyupptäckt igen. Och på FANTASTISKT uselt humör.

Åååh. Jag har en mycket begränsad förmåga till pedagogisk och diplomatisk förmåga idag. Sov lite, försov mig, var tvungen att vara pedagogisk och diplomatisk mot någon som jag helst vill vara otrevlig och elak mot och stressa till skolan.
När sen läraren är vag och hamig, kursen är oorganiserad och folk som ska bli svensklärare berättar att de inte läser...så känner jag ett visst behov av att skrika.
Sådant löser man med kaffe och en fantastisk förmåga att bita sig själv i tungan innan man säger något elakt.

I övrigt? Min lägenhet är fortfarande liten, men den har ett nytt golv. Det är soligt ute, så jag lyssnar på Ooberman för att få humöret på rätt köl och dricker té för att få bort ilskehuvudvärken.

Jag borde ha vuxit ifrån den här pubertala ilskan över att världen inte fungerar på mitt sätt vid det här laget, men den tycks vara en rätt fastväxt del av min personlighet, så att vara irriterad på omvärlden oftare än vad som egentligen är nyttigt är nog något jag får leva med.

Det är antagligen bättre än att konstant tro att alla andra har rätt, iallafall.


Fast sen tänker jag på att Therese ju kommer hit om en och en halv vecka och att Jossan flyttar upp igen så att jag kommer att få träffa henne oftare och då blir det lättare. Sen tänker jag på att adoptivstorasyster Annelie finns och alltid är villig att ge mig en spark i baken när jag gräver ner mig och kan göra mig sällskap när mina tirader om omvärldens idioti blir alltför giftdrypande för att hålla inom mig. Och det blir lite lättare. Det finns människor som jag, människor som kan drabbas av samma nästan panikartade irritation över omvärldens slöhet och dumhet, människor som förstår när jag spyr galla i en timme över Liza Marklund och Jan Guilluo och som samtidigt kan vara toleranta, goda och fantastiska människor.
Det gör allt mycket lättare.

Och, ja, jag överdriver, som vanligt, det var kanske två-tre människor som lyckades irritera mig idag, ingen av dem sa jag egentligen ett ord till. Större delen av klassen är helt ok, särskilt nu när jag vant mig vid lärarutbildningen och lärarkandidater i allmänhet. Dessutom blir det säkert bättre med organiseringen när kursen kommit igång på riktigt.

Men mest av allt skulle det hjälpa att inte ha så fruktansvärt ont om pengar. Att kunna köpa kurslitteratur för att man gillar att äga böcker och att inte måsta tänka efter när man vill ha ett äpple skulle vara skönt. Men det fixar sig. Precis som skolan. Det blir bättre nu närman kan tro på att man faktiskt kommer att ha användning för det kursen ska lära en och att faktiskt förstå, rent konkret, vad det är man ska lära sig, är oerhört skönt efter AUO-svammlandet förra terminen. Att plocka en poäng här av retorik, en poäng där av pedagogik, en poäng här av bild och en poäng där av den förbannade typsnittshistorian gör inte att en kurs känns som en helhet direkt.

Nu. Ska jag läsa istället. Det gäller att passa på när ingen borrar i betongväggarna.