Det går fortfarande inte in.

Bang, så var det höst. Plötslig kyla, dimma över älven när jag cyklar till jobbet och frusna kinder. Jag är trött hela tiden, att begripa och förtränga samtidigt tär på krafterna. Det går som inte att få in i huvudet att jag aldrig mer kommer att träffa honom, att han inte kommer att sitta i något av mina vänners kök och skratta nästa gång jag kommer hit. Det är så sjukt och svårbegripligt att han valde att inte fortsätta slåss. 24 år gammal, vansinnigt smart och rolig, med en i teorin ljus framtid valde han bort allt.

Jag hann bara med en resa till Storforsen. Jag var där igår, det regnade och jag såg inte en enda människa. Jag låg på ravinkanten vid Döda Fallet och satt på klippor invid forsen. Vattnet kastas så högt på vissa ställen att man kan känna doften av älven (vagt metallisk) och på vissa platser kan man höra klipporna under vattnet skava mot varandra. Det var så groteskt vackert att jag för en stund tappade greppet om var jag slutade och vattnet började.

Världen går vidare.

Svårförståeligt

Hur är det tänkt att man ska reagera på att något inte längre finns där? Mitt första minne av Axel är från mellanstadiet och under de senaste åren har han varit ett självklart inslag i Älvsbydelen av mitt liv. Han var dock inte en del av min vardag och just därför är det så svårt att fatta att Axel faktiskt är död. Varje gång jag tänker på det springer min hjärna i stora, vilda cirklar istället. Det finns inget uppenbart tomrum och jag antar att det gör det svårare. Alla de andra är trötta och dämpade, dataklubbsgänget syns på byns gator och jag vet varför, men jag har så svårt att förstå att Axel faktiskt är död. Jag får inte in det i huvudet att han gjorde det till slut.

Axel är faktiskt död.

The state of everything

Overkligt. Ospecifierat tomt.

Världen är så jävla felaktig ibland.

Skräck beväpnad med hårtork,

Jag är livrädd för frisörer. De får mig att känna mig som om jag är en blyg femåring igen. Jag har inga större problem med att gräla och/eller klaga. Det må gälla myndigheter, auktoriteter av andra slag, vänner eller lite vad som helst. Frisörer får mig dock att krympa. Jag vet inte vad det är. Att de har auktoritet att döma utmitt utseende, min hårkvalitet, min stilkänsla eller andra viktiga saker för någon som är så ytlig och osäker som jag trots allt är? Att de alltid är perfekt uppfixade, apsöta och supertrevliga? Jag vet inte, men de ser till att jag överhuvudtaget inte kan öppna käften

Vadan denna plötsliga bikt?

Igår var jag hos en frisör för första gången på över ett år. Tjejen som klippte mig var 19. Fem år yngre än mig. Och jag pallade inte att ha en åsikt. Vad hon än sa svarade jag med en nick eller ett försiktigt jakande. Resultatet? En knapp toppning av håret. För 370kr. När jag kom hem var jag så besviken och hade sån ångest över det hela att jag spenderade stora delar av kvällen med att tvinga undan tårarna och försöka svälja bort mitt panikillamående. Kul.

Men. Jag lyckades. Jag gick dit, klagade och fick en ny tid. Grattis till finfina modpoäng. (Och tack till Therese som följde med som moraliskt stöd...)

Jag har någon form av insektsbett i armvecket.Det ser lite ut som omjag går på heroin. Snyggt.

Veckans:

Låt: Jimmy. Sjukt irriterande eller sjukt bra, jag har nog inte bestämt mig än, men tillsammans med Worst Case Scenario spelas den ganska konstant. MIA och Laakso är en något skum blandning.

Skor: De vita jag fick av mamma. De är bra att gå i. Mycket viktigt.

Sötaste: Shettisfölet på Övrabyn. Det hade dreads i öronen och skägg. Farligt gulligt.

Mat: Vildhallon.

Plats: Fällforsen. Mossbäddar, forsande vatten och trehundra år gamla byggnader. Jag var där med jobbet dag och gick omkring och muttrade om att alla som tror att man borde bo någon annanstans måste vara galna. Så vackert är det.

Kille: Jerker. Världens charmigaste, även när han är lerig och blåser mig i ansiktet. (Eh, Jerker är en häst.)

Pepp: Jobbet.

Jag har inte riktigt ork (eller tid) att skriva något vettigt.

When you look at me do you see someone with a future?

Ibland tror jag att jag ska spricka mitt itu. Inte av ångest och panik, utan bara av helt vanligt vem-är-jag. Det blir så tydligt nu när jag jobbar, när jag är praktisk och duktig dagarna i ända och får cabin fever och cellskräck på kvällarna. Då går jag ut och går, oavsett vad det är för väder, går genom skogen och gatorn där min barndom utspelade sig och har musiken dånande i huvudet och önskar mig en utomståendes definition. Att jobba med min kackiga självkänsla skulle vara så mycket lättare om jag faktiskt hade någon känsla för vad som är jag. Vem som är jag.

Samtidigt vet jag att det är så här jag är, så här jag alltid har varit och så här jag alltid kommer att vara. Splittrad, vilt flängandes mellan ytterligheter och olika sätt att vara. Det är svårt att fånga mig då, och jag antar att det är bra.

Det är tur att det finns tallar och hallon i skogen.