Kan inte skriva dikter när det är varmt.

God damn. Den gångna veckan överträffade alla förväntningar. Jag borde vara försiktigare, men just nu tänker jag ta chansen att vara glad så länge det går.

Så det så.

Leave well alone

En av de lärdomsklustrar jag är nöjdast med att ha lyckats kämpa mig till är att jag inte måste någon annanstans. Att jag inte måste vara någon annan. Att jag inte måste vidare, bort, iväg och att jag inte måste vilja något av detta för att vara värd något. Att jag får vara hemma, göra ingenting och inte vilja springa och skrika längre. Att de som ser ner på mig, som säger att jag gett upp, helt enkelt orkar försöka sätta sig in i andras sätt att leva lika lite som de som de alltid beklagar sig över. För de som säger sig vara öppnast och tolerantast och nyfiknast kan sällan acceptera att alla inte tycker som dem. De som upphöjer flyktigheten till dygd är lika lite värda beundran som de som stannar på samma plats hela livet. De som skriker högst är lika tomma som alla andra.

Jag har hittat mig själv, jag har byggt ett eget, om än litet, hem och jag kan säga det jag behöver säga och jag vet att någon lyssnar. Det är skönt.

Det kanske finns hopp för mig trots allt?

Jag är trött hela tiden. Ålidhem är Emyn Muil. Jag är kräknervös för att en människa som brukade få mig att känna mig tryggare än någon annan kommer till Umeå imorgon.

Men jag har en ny Patrick Wolf-låt. En sån som får mörker att bli glitter. Skiten kan tryckas undan ett tag till.