"Mitt uppe i livet" sa du.

Grattis till Dåliga Gatan. Klubbar som får mig att känna mig hemma är alldeles för sällsynta, men igår på Operan kändes det verkligen som om jag var på rätt ställe, och kombinationen av det, stört bra musikval och fantastiskt sällskap resulterade i en riktigt jävla bra lördagskväll. Nöjderst.

Stresshickan är borta. Problemen med boendet löser sig på ett eller annat sätt, tentan är inlämnad och lyrikprogrammet redovisat. En sak är ofixad, och kommer så att förbli, men det är iallafall självvalt.

Klockan är kvart i fyra, himlen ljusnar och fågelfanskapen kvittrar näbben ur led. Äntligen.

Stresshicka

Det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig det löser sig. Fast just nu vill maten komma upp, axelmusklerna rycker och huvudet värker. Hemtentan är klar, redovisningen ska bara genomföras, ekonomin höll (precis) den här månaden också och det var flera dagar sen jag senast gjorde något riktigt dumt. Om bara boendesituationen inte var så osäker. Suck, jag hade hoppats på att inte behöva ge mig ut i den här cirkusen än på ett tag.


Lösningen? Bloggblandband. Den här gången via www.zshare.com, vilket innebär att ni faktiskt kan lyssna på låtarna utan att ladda ner dem. Finfint.

Basia Bulat kommer från London. Men inte det London jag allt som ofta tjatar om, utan London, Ontario, Kanada. Hon gör vacker pop, varken mer eller mindre. Albumet Oh, My Darling är bitvis fantastiskt. Låten Snakes and Ladders är fantastiskt fantastisk, så ska ni lyssna på något av henne är det den ni bör ge er på.

you sit and smile simply
saying your garden and your flat and your life are complete
I want it simple like that
I want your life I want your garden
I want your flat.
Snowden är från Atlanta, men låter som om de är från norra England. Och som om de anlänt i en tidsmaskin från 25 år sen. Joy Division/New Order är helt acceptabla influenser och smådyster, halvdrömsk postpunk är en av de bästa saker jag vet. Filler is Wasted levererar nyproducerad sådan när den är som allra bäst.

Mycket gladare är Los Campesinos! De är ungefär som ett ungt, brittiskt Arcade Fire, fast mycket, mycket, mycket gladare. Massor av olika instrument, slagverk och massor med bandmedlemmar som tidvis sjunger allihop. We Throw Parties, You Throw Knives är en lysande poplåt med en refräng som skimrar som väggrus i april.

Nu vidare till en ocool men älskad delav min skivsamling. Idlewild beskrevs i början av sin karriär som "a flight of stairs falling down a flight of stairs". Det är en av de absolut roligaste saker brittisk musikpress sagt, men det stämmer inte riktigt längre. Bandet har i flera år vinglat precis på gränsen till att inte kunna ses som något annat än ett REM-coverband. Med tanke på att jag älskar REM är detta inget jag tycker är direkt negativt, men förra albumet, Warnings & Promises, lät som alla REMs sämsta, tråkigaste låtar på ett album (undantaget singeln Love Steals Us From Loneliness, som av någon anledning lät som HIM). Jag var därför nervös när senaste albumet, Make Another World, släpptes. Den oron stillades snart, då bandet dels har upptäckt distpedalen igen, dels har skrivit några av sina effektivaste, snyggaste låtar någonsin. Snyggast och med störst förmåga att klistra fast sig i min hjärna är No Emotion, som balanserar precis på gränsen till att bli lite väl emo, men på något mirakulöst sätt klarar sig.

Jag vet egentligen ingenting om The Whip, mer än att allt jag hört från dem ger mig whiplashskador, särskilt Trash. För det mesta är förmågan att får mig att dansa mig till fysiska men det enda en låt egentligen behöver.

Den första låt jag hörde från Tori Amos nya album, American Doll Posse, var Fat Slut (den är även, utan tvekan, den kortaste låten på albumet). Tori har, efter två vackra men lite tråkiga album, blivit arg, knepig och intressant igen. Det känns bra, då hon är huvudgudinnan i mitt personliga pantheon.


Nu, är jag trött nog för att kunna somna.

"Struktur och jag är som två skepp i natten..."

- När man börjar svamla om änglakörer och deras möjliga länk till polyamori i sin hemtenta så är det nog dags att ta en paus. Synd bara att pausen åt upp hela dagen. Ineffektiv så att det står härliga till är jag. Och frusen. Jag vill ha tillbaka min vår.

- Nu har jag haft människor till 2/3 av mina tekoppar i lägenheten. Sex pers går bra, så länge inte alla försöker stå upp på en gång, då blir det trångt. Och ja, jag har förmodligen fler tekoppar än vad som är riktigt vettigt. För att inte tala om gafflar.

- Om man går från Carlshem ner på stan straxinnan ett natten mellan fredag och lördag kan man slå nytt rekord i att få konstiga blickar. Det faktum att jag bar på en halv dammsugare kan också ha haft med saken att göra.

- Men maj då? Har jag förtjänat det då? Världsfanskap.

Inga snubbelsnören.

Igår gick jag närmare en mil i vildsint vårvansinne. Jag må ha korta ben, men de pinnar på rätt bra, speciellt längs älven med vårvansinnelåten (Magiskt men Tragiskt) framför andra i öronen. Det känns i sagda ben idag, men var klart värt det. Jag gillar vildsint vårvansinne, det leder allt som oftast till intressanta situationer. Eller intressanta tankekonstruktioner och drömmar. Det är lite samma sak. Triggat av sagda låt var det i varje fall. Den har varit inblandad i varje vårvansinne sen jag var 18 och lyssnade på samma låt på bussen till och från skolan samt under varje promenad, cykeltur, bilresa och tupplur under större delen av maj. Fullständig besatthet på ett plan inga andra låtar varit ens i närheten av, någonsin. Och då har jag ändå lyssnat så besatt på en låt (Tilly & The Wall - Bad Education) att jag vaknade av att jag sjöng den i sömnen.

Verkligheten börjar äntligen släppa lite av sitt kvävande grepp, samtidigt som isen släpper älven. Som det brukar vara. Älvar av alla slag är viktiga för måendet. Jag har bott mer än femhundra meter från en flod åtta månader av mitt tjugofyraåriga liv. De åtta månaderna var riktigt märkliga. Jag behöver rörelsen och lugnet vattnet ger. Det spelar ingen roll om det är superrena, i princip oreglerade Piteälven, superskitiga, superreglerade Themsen eller något däremellan, det finns inget som kan fungera som substitut.

Kaffe och hemtenta, kaffe och hemtenta. Var det ju.

Cleanse song.

Bra start på veckan. Inte. Tre timmars sömn första gången väckarklockan gick igång. "Aldrig i helvete jag vägrar jävlat i sten" och omställning. Första missade lektionen på det här universitetet. Crapcrapcrap. Jag måste hålla en groteskt hög duktighetsnivå, för börjar det luta går det fort käpprätt åt helvete. Som en damm som råkar spricka på grund av en pytteliten svaghet, och det skulle ju kännas taskigt att dränka en betydande del av min livsplan bara för att mitt mentala Porjus är tattigt byggt.

Psykosvrål från mr Brock hjälper. Lite. Jag är inte ensam i min oresonliga ilska och brist på kontroll.

Å andra sidan, tenta rättad på crack (enda förklaringen), finfint väder, Coat Check Dream Song, ilska som motiverar istället för att förlama, återfunnen inspiration, Biggles & Bilo do Hackney, föreläsning som fick mig att skratta tills jag grät samt undra om Bek har ett vad på gång med de andra lärarna om hur idiotiska grejer han kan få eleverna att göra, låtsaskompisar (både literära och musikaliska) och riktiga vänner som klistrar igen sprickorna och etymologiskt motiverade internetfrierier muntrar upp mitt liv rätt rejält.

Men mest av allt det här. Alltid alltid alltid. Det är så viktigt, och det går inte att förklara vad det är som gör att mitt hjärta hoppar omkring och försöker bulta ut tårar och skratt och kärlek ur mig hur jobbig världen än är.

Så hah.

Time will strip it away?

Jag lider av Libertinestelepati. Jag hade världens ryck igår och lyssnade på båda albumen, alla sessionspår jag har samt tittade på dvd:n för första gången på typ ett år.

Det första jag såg när jag slog på datorn imorse var det här.

Det kanske verkar trivialt och fånigt, men för alla de som älskar/älskade The Libertines är det där viktigt. Bandet kommer aldrig att återbildas som det var, men de två som var det centrala, de som stod för låtskrivandet, mytbildandet och ideologin, kan stå på samma scen igen. Det är stort och fantastiskt, och jag är glad för deras skull. Det inger hopp om världen och om att vi inte hade totalt fel när vi valde att följa dem.

Så det så.

Tillägg, efter kontakt med Kara och lite annat folk: Tro inte på återföreningsrykten, tro inte på NME, men tro på det faktum att två män som förändrade mitt liv, och många andras, har hittat tillbaka till något som kan likna vänskap. Tro på att jag ser videoklippen och nästan vill gråta av glädje. För vänskap, kärlek och gemensam inspiration är alldeles för värdefullt för att trivialiseras och trängas ihop på tidningssidor. Det finns däremot mellan varje textrad, i deras leenden från igårkväll, i varje strängplink och känslan av att varje låt betyder något. Albumspåren, singlarna, sessionspåren...allt har en mening. I'm so glad we know just what to do och jag har inte tappat förmågan att tappa bort mig i deras antydningar och halvsanningar/översanningar. De har en plats i mitt hjärta få andra någonsin kan dela.


ETA, rätt mycket senare, och orelaterat till The Libertines:

Singellivet är verkligen toppen på det kapitalistiska isberget; det är inte fråga om behov, allt handlar om tillgång och efterfrågan - Raymond.

Tur att man har riktigt jävla roliga barndomsvänner.

Lick the spark.

Jag körde faktiskt till Boden i ren tristess. Det var glashalt och helt tomt på vägarna. Hem till Anna och PeO och metalfylld fest med Guitar Hero. Jag pallade i två timmar, sen satte jag mig i bilen igen och körde hem genom mörkret. Jag hade kunnat köra i flera timmar. Jag gillar kravlösheten och isoleringen i förflyttningar, medan jag rör på mig kan ingen ställa några krav på att jag ska göra något, finnas någon annanstans eller känna något. Ensam i Vlov på Bodenvägen behöver jag egentligen inte ens existera. Det är rätt skönt. Påtaglighet och tvång orkar jag inte med, och det är lite för mycket sådant just nu. Mer än fyra år till i samma stad, på samma utbildning och bland samma människor. Jag vet inte om jag kommer att klara av det, trots att en del av människorna är fantastiska och studiemotivationen är rätt ok.

Det är när klaustrofobin och tristessen kommer över en det är bra att ha en bil, en Vilgotson med Patrick Wolf i och tomma landsvägar. Demonerna kan ju försöka fånga mig i hundratio om de törs...

If it feels like home?

Vädret är helstört, det växlar hysteriskt mellan sol och snö, vindstilla och panikblåsigt. Älvsbyn är folktomt (folktommare?), allt är ju stängt och alla har åkt till fjälls. Jag sover i soffan eller hänger med Therese, alla de andra vännerna är utflyttade eller fastnuppade i andra städer eller bortglömda. Mer eller mindre så fort jag lämnar huset ser jag folk jag gick högstadiet med släpa omkring på barnvagnar eller jättemagar. De flesta känner inte igen mig. Det trivs jag med.

Lyssna på Apartments 10 000 Times. Det sparkar sönder letargin, om så bara för en liten stund.


Tillägg, efter middagen: Men schalingen (det är illa med svordomarna idag) vad uttråkad man kan bli. Jag tror fanimig att syster som kör bil till och från Kåbban med fulla passagerare har en roligare kväll. Jag funderar på att impulsåka till Boden i ren jäkla tristess.

Fler år levda imorgon.

Jag har lite födelsedagsångest. Ibland har jag ju bara kommit hälften så långt som andra i min ålder. Samtidigt är jag ju ungefär exakt där jag planerat att vara vid tjugofyra års ålder. Födelsedagen i sig är inte panikspeciell, den är mest en ursäkt för att få äta kakor och tvinga mamma att göra min favoritmat på torsdag när jag kommer hem till Älvsbyn, men det är ett bra datum att haka upp sig på om man vill ha koll på vad som hänt i ens liv.

Så, bitar av födelsedagsinlägg från de senaste fem åren på diverse internetbaserade former av dagboksskrivande. Det har funnits äldre, men de har blivit raderade. En hel del har förändrats, men på några plan har inget alls förändrats. Jag flippas fortfarande runt och blir hysterisk och det är fortfarande musiken som triggar det. Jag älskar fortfarande samma människor (alltid alltid alltid). Jag använder fortfarande halvtaskiga och för andra obegripliga metaforer. Jag älskar fortfarande Yeti. Jag är fortfarande sjukt trött och undrar om jag är riktigt frisk som vill bli gymnasielärare.

19:
Kattis har flippat runt igen. Och igen och igen och igen och igen tills jag inte riktigt minns vad som är upp och vad som är ner. Fuck. Jävla förbannade Jakob Hellman. Nu vände allt igen. Och i en helt ny riktning tror jag. Det blir intressant att förklara det för någon annan, när det bara är min hjärna som är galen och vansinnig och har alldeles för livlig fantasi. Hysteri, som sagt.

20:
Igår var bra. Punkt. Ingen nervositet ens. Hurra hurra, jag är STARK och DUKTIG. Dessutom är jag bra på tårttillverkning och sådant.
Slutsats. Vissa människor antingen älskar eller hatar man. Jag älskar. Alltid. Alltid. Alltid.

21:
Färgerna är fel, ljuden är rätt, och det hela går i samma gamla spår som det gjort i tre år nu. Jag försöker vara is och blir vatten och skit samma det är inte riktigt så att det spelar någon roll vilken dålig metafor jag använder för att beskriva mitt inre för jag slutade ju höras för längesen Thief of your heart - ja jävlar.

22:
Yeti last night was good. Apart from sitting on a bench outside DoC for more than an hour, waiting for the landlord to open the place (and doing a really smooth turnaround when turning the corner and realising that the band were sitting outside (and while doing that being observed by various members of the band who now must really think I'm crazy)) DoC is better while not sober and while anticipating a band I've seen several times before. And while seeing said band. Despite numerous fuckups (forgotten micstands, taped together micstands (who had to be cut open at one point, and in the process discovering that Harmony was out of character, he didn't have a knife on him), broken guitarstrings and a confused Harmony) it was lovely.

23:
Off to work. I think I might die. Or throw up. Stupidly tired. Eller: Förövrigt har jag kaffehallucinerat idag. Det var ett tag sen, men det är alltid lika underhållande. Samt haft elever som FRIVILLIGT har dubbelpass istället för enkelpass i syslöjd. Jag älskar mina nior, de är brabättrebäst och fantastiskt duktiga och ambitiösa. Dessutom så har de övertygat mig om att jag sökt rätt utbildningar. Jag VILL bli lärare. Jag VILL undervisa. Jag VILL hjälpa folk att växa upp till någolunda friska, fungerande människor och jag VILL arbeta med tonåringar. Ibland undrar jag om jag har någon allvarlig skada som gör att jag faktiskt tycker att det är kul, att jag faktiskt VILL jobba med den åldersgrupp som absolut lättast kan få mig att gnissla tänder.

Indelicately put.

Min sönderslagna hand har fått sällskap av ett rejält gäng blåmärken. Mitt hjärta hoppar och jag har inte sovit ordentligt.

Värt det. O ja. Att skriva något ordentligt om gårdagen känns besvärligt och svårt, den innehöll oerhörda mängder intryck, det känns som jag gått genom köttkvarnen flera varv, både fysiskt och känslomässigt.

Då utgår man från musiken och ser om man kan få någon ordning på saker och ting.

Juvelen: Sjukt mycket roligare än vad jag väntat mig. Klockrent sällskap i form av adoptivlillasyster Petra som jag inte träffat på två år. Vi hakar fast i varandra och tårarna var inte långt borta. Den tolvåriga lilla tjejen jag adopterade för sju år sedan har blivit ganska stor nu, fortfarande vacker som en dag och superrolig.

Jeans Team: Dans, dans, dans. Snurrar runt i baren, dricker whiskey (aj aj, misstag, jag har svårt att bromsa mitt intag av den drycken), klipper till Johan, skrattar, örfilar upp Johnny, fortsätter snurra och skratta.

The Futureheads: Vid försök att ta sig fram till kravallstaketet lyckas jag och Johan ramla raklånga bakåt på golvet. Sjukt kul, även om jag inte är helt klar över varför vi ramlade. Bandet går på och mitt huvud exploderar. Jag härjar mig blå längst fram, vilket känns idag, mina överarmar är täckta av blåmärken, mitt ena knä är helt lila och mina revben värker. De spelar Hounds of Love och återigen är tårarna på väg fram. Ross skrattar och är stentuff, som alltid. De avslutar med Man Ray och efter det är allt lite dimmigt. Adrenalin och whiskey är inte alltid världens bästa kombination. Johan höll tydligen på att bli utslängd, jag var dumärlig mot observanta människor jag inte känner och när adrenalinnivån äntligen gick ner brast något i mig och jag tappade kontrollen över känslorna helt. All stress och ilska jag byggt upp sen jul kom ut i ett gigantiskt utbrott, jag grät och skrattade och svor om vartannat. Timbuktu sa dock att det ordnar sig och jag gör goda val när det gäller vänner som kan plocka upp bitarna när jag kör in i betongsuggor i sån jävla fart att mina mentala navkapslar hamnar i tallkronorna. Till slut somnade jag, sminkad och fullt påklädd i soffan, fullständigt slutkörd.

Idag mår jag som jag förtjänar, men att ha sällskap när man börjar plåstra ihop ett blåslaget ego och undrar över varifrån vissa av de fysiska blåmärkena kommer gör saker och ting enklare. Jag känner mig urlakad, men massor av saker fick utlopp och avslut igår, vilket känns som en fördel, även om jag ett tag trodde att jag slutligen gått över gränsen till fullständigt vansinne. Kul hade jag, i varje fall.