You might as well live

Tips för att hantera novemberdeppen:

- Pepparkakor. Massor. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag försöker ta livet av mig medelst kryddnejlika (den enda pepparkakskrydda som inte ingår i min basföda).

- Träna trots att det tar emot. Ursäktar dessutom föregående punkt.

- Sufjan Stevens julskivor. Julmusik är svårt, det finns så oerhört mycket outhärdlig skit, men Hark!-Peace!-Joy!-skivorna är fantastiskt vackra och känns juliga på ett bra sätt. Jussi Björlings O Helga Natt är dock fortfarande bäst.

- Tänk inte för mycket. Övertänkande resulterar sällan i något bra. (Tyvärr är övertänkande det enda redskapet för människor som saknar intuition. Vilket jag tror att jag gör. Jag har inte funderat klart över det där än.)

- Tjocksockar. Varma fötter är viktigt.

- Ta dig ut ur huset innan du blir apatisk.

Nu. Sömn. Imorgon är sista pendlingsmorgonen för den här praktikperioden. Äntligen. Praktik = fantastiskt bra. Kliva upp fem på morgonen = Inte fullt så bra.

Heart is an engine going nowhere

Att klockan är nio och jag inte är gudjävlarjagmåstegåochläggamig-stressad är skönt. Att jag dessutom har varit mitt eget sällskap hela dagen och fortfarande inte vill köra huvudet genoom en fönsterruta är skönare. För det mesta kommer jag inte så bra överens med mig själv, men efter hemresa i sol, träning, en timslång dusch och mammasamtal verkar jag vara lugn nog. Jag lyssnar på världens bästa Kat Flint (Shotgun Wedding är ny för mig och det är så fantastiskt vackert att mitt hjärta kristalliseras) och försöker bestämma mig för om jag ska skriva Ett Brev eller inte, och vad jag i sådana fall skulle skriva. Det skulle vara mycket lättare om jag inte stått i hår- och röstvolymkön när de delade ut relationsskills. Nu gjorde jag inte det, så jag har fågelfångarhår och kan kula sönder folks trumhinnor men kan inte ens räkna ut vad jag känner för en människa.

Men det finns snö och suddiga stjärnor och en vitgul himmel som blir nästan neonskarpt turkos när solen går ner. Det finns vänner som man glömmer bort att man saknar tills man sitter på deras säng och fnittrar åt sin egen klantighet. Det finns mango, varma duschar och polkagrisdoftpåsar. Det finns röster och ljud som gör att inga smådjävlars vrål hörs längre. Det finns elever som skriver om kakor. Det finns tjocksockar, silvertrådar bland det grå, frottésälar och mammor. Det finns så mycket bra, som gör så att jag ibland kommer ihåg att världen inte är så hemsk ändå.

Fail. Fail, fail, fail. Flail.

Det förra inlägget skulle egentligen handla om att Tillbaka till samtiden är ett hemskt bra album (även om Depeche Mode måste sitta någonstans och undra vem som stulit det som skulle bli deras nästa album…). Tyvärr så blev det kapat av Kent-minnen och till dessa hörande humörsänkningar. Sådant händer ibland, jag har helt enkelt inte särskilt bra fokus på det jag skriver. Eller på mitt humör, för den delen. Humöret har dessutom varit mer än vanligt instabilt ett tag. Jag skyller på mörkret och tröttheten, för det är mycket enklare än att erkänna att det finns externa och interna skäl till nedgången som jag skulle kunna fixa. Jag vill inte fixa, det är skrämmande och ansträngande. Det är lättare att hitta redskap för att överleva mörkret (titta på julpynt, håll dig varm) och tröttheten (koffein, sömn, skratt, sysselsättning) än att fixa de oberäkneliga externa skälen och de djupt liggande och obehagliga interna.

Praktiken är fortfarande tröttande (fem på morgonen är inte en vettig tid att kliva upp) men satan i gatan vilken nytändning den har gett. Nu kan de mest tiltade och verklighetsfrånvända lärarna på universitetet dränka mig i oväsentligheter hur mycket de vill, jag har ändå fått målet med utbildningen i siktet igen. Grammatiktugg och lösryckt teoretiserande kan jag överleva, så länge jag då och då påminns om varför jag ville bli lärare från första början. (Varför? För att jag hade lärare som förändrade mitt sätt att se på saker såväl som lärare som gav mig hjälp och redskap att överleva livet. Jag vill att mina yrkesgärningar ska märkas i någons liv på det sättet.) Jag har dessutom fått en självförtroendekick gällande mitt skrivande, även om jag bara skrivit planeringar och kursmålskonkretiseringar. Uppsatshelvetet jag ska producera under december känns plötsligt som ett mycket mindre hinder att forcera och med tanke på hur min uppsatsångest brukar se ut så är allt som inte resulterar i gråt, illamående och ångest bra.

Men fortfarande. Mörkret är dräpande. Idag smälte snön utanför kontorsfönstret bort och det kändes i energinivån, som sjönk drastiskt. Att jag dessutom bara var på praktiken för att inte distraheras av Internet eller ljud utifrån korridoren gjorde mig ju inte direkt piggare och gladare, men det faktum att jag nu ligger 250 ord plus på min skriftliga praktikuppgift talar sitt tydliga språk. Pigga ögon och fluffig svans är inte nödvändiga faktorer för min produktivitet. Annan lokal än hemmet och INGET INTERNET är dock ganska viktiga beståndsdelar. Jag distraherade mig själv med sarkastisk kurslitteratur, min handledares youtube-tittande och varm choklad (ett mycket viktigt vapen i kampen mot mörkret, framförallt då praktikskolans kaffeautomat serverar ren garvsyra) istället.

Det som äter mig inifrån är dock inte mörker, det är bara gråhet och meningslöshet och spänningslöshet och trots allt som är bra i mitt liv just nu tar jag mig inte över ytan. Det börjar bli så illa att jag funderar på att dra en repris via post-it (gammal beryktad metod, ny mottagare) bara för att slippa ensamheten. Magkänslan varnar mig, men en annan del av mig tror att jag brydde mig mer än vad jag trodde. Problemet är ju att jag vet att min magkänsla inte är att lita på, den har mer att göra med vad jag ätit än något annat.

Jag skyller skiten på Jocke Berg.

Snurra min jord.

Allt påminde om före, efter, och den allra jävligaste varianten, då. Det var 02 och Vapen & Ammunition kom ut den våren. Kent påminner mer än något annat om det året, vilket gör att det är en balansgång att lyssna på dem. Jag får stenhårda yrkesmördarfantasier av de senare skivorna, tar ut stegen och blänger arrogant på omvärlden, samtidigt som allt bara rasar och jag blir helt hudlös och panikslagen för det är så mycket som beror på den våren. Som beror på att jag mitt i en nedgång träffade J - och älskade honom så mycket att det blev fritt fall när vi gled isär. Som beror på att ingen annan efter det känts lika mycket. Som beror på att morfar mitt i alltihop dog. Som beror på att jag av någon anledning inte kunde säga stopp-jag-pallar-inte, trots trötthetshallucinationer och golv som min rädsla fick att gå i vågor. Som beror på massor av saker som jag inte längre kan/vill minnas.

Problemen är inte lika akuta längre, jag har slutat vråla, slutat slänga mig med huvudet före in i svärtan. Efter det året slutade saker att kännas lika mycket, jag hittade saker som bedövade, dövade, flyktvägar och verktyg för att kunna leva med gallskriken och rädslan. Jag hittade murar att hålla mellan mig och andra människor. Men FF får fortfarande mina händer att darra och stormvindarna att yla i huvudet.

Safe up here.

Tack gode gud för mupparna på youtube. När man vaknar med mensvärk och ynklighet i själen så hjälper välling, mupparna och löften om lillebrornärvaro rätt bra. Det gör att saker inte hinner bli lika illa som de var igår när inte ens Gilmore Girls fick upp mitt humör över golvnivå (there's no unrequited love at floor level...) Tur att det fanns mat och lyssningsvilliga öron på Nydala som lät mig pladdra på om alltings jävlighet. När jag får prata om saker så slutar det med att jag är humoristiskt bitter istället för bara ynklig. Bitterhet ramlar man inte i liften av.

Nu när halva november gått börjar det vara ok att prata om advent/jul. För en julmaniker som mig är det en stor frihet, men just nu har jag egentligen bara en sak att säga: Köp inte Bjäre julmust. Den ägs av CocaColaCompany. Julmust från det företaget är mer hädiskt än julmust light.

Rådjursstigar.

Egentligen borde jag gå ut och gå, eftersom jag idag drämt i mig närmare femhundra kalorier juice och det är typ en dubbel middag, men jag har för en gångs skull feber. Jag. Har. Feber. Jag har ju typ aldrig feber, min normaltemp ligger på vampyrnivå (precis som min puls (när A fortfarande sov här brukade jag vara fascinerad av att hans puls, när han sov, fick fjädrarna i min säng att sjunga medan min puls, oavsett omedelbart föregående aktivitet, aldrig kändes) och min hudfärg). Nu är jag dock varm och trött och timingen är så usel att det är helt vansinnigt. Jag har inte tid att bli sjuk, jag har en praktik att slutföra, ett Laakso att se och ett liv att leva och hur fan ska det gå till om jag blir feberdäckad?

Jag läser saker en tjej jag en gång ville vara skrivit. Hon är tre år yngre än mig och min nittonårskärlek J dyrkade henne när vi träffades, alltså ville jag vara som hon. Nu sträckläser jag allt jag kan hitta som hon skrivit och det kanske märks på hur jag skriver, men det kan bara vara en bra sak. Hon skriver som jag gjorde då, med samma intensivhysteriska meningsbyggnad. Som jag pratar, som jag tänker, min röst, den som jag tappar bort hela tiden. Min utbildning äter upp mina evighetsvindlande meningar och mina ordlekar tills jag bara har korrekta verbformer och kongruensböjda adjektiv kvar. Jag föredrar de vindlande meningarna, bisatserna som trots att jag inte orkat plugga in hur de ska se ut ändå alltid kommer ut på helt rätt sätt och mina evighetslånga parenteser som jag behöver för att kunna berätta allt jag tycker att jag behöver få sagt. Även om ingen lyssnar eller läser längre, inte som då, när jag var nitton och skrev så att fingrarna höll på att ramla av för att hålla huvudet kvar i någolunda rätt verklighet. Dikter och noveller om solrädsla, fågelhänder, spökdjur och barnaögon, om sval trygghet och vansinnesvrål, klockringning och glas. Jag var ett pretentiöst litet as, men jag kunde iallafall fortfarande vända alltings jävlighet till något vackert och givande. Inte som nu, när jävligheten är en grå filt, framtiden ett svart hål rätt ner i ett liv som inte är någonting och jag inte kan vara vaken hela nätterna längre för om jag inte klarar av studierna nu blir det så mycket värre än när smartaste-ungen-i-klassen gick ut gymnasiet med 12,5 i snitt efter ett sista år fyllt av halvhallucinationer utanför sceningången och nattlig hysteri. Tur att den tjejen inte visste att det bara skulle bli värre, att hon skulle tappa orden någonstans när den sista Drömmen visade sig vara en hägring och att hon skulle få slåss för att kunna återerövra dem. Tur att hon inte visste att hon vid tjugofyra års ålder äntligen skulle våga sjunga med sin riktiga röst, men att det då inte längre skulle finnas någon som hade tid att lyssna. Tur att hon inte visste att hon fem år efter gymnasiehelvetet skulle idealisera den tiden, då hade hon nog kört en borrfluga genom pannan.

Feber, sa jag ju.

What's a girl to do eller Prattling on about nothing eller fortsätter-jag-droppa-textrader-från-brittisk-prettoindie-får-ni-skjuta-mig.

Jag orkar egentligen inte blogga. Jag har praktik sex norrländskt mörka mil från mitt hem fyra dagar i veckan. Övrig tid ägnas år träning och återhämtning. Samt idag hysteriskt inmundigande av Världens Näst Godaste Juice (Brämhults Hallon, varsågod för gratisreklamen), tvätt och pms-tittande på Blackadder. Egentligen borde jag städa, men jag kan inte se poängen. Mitt rum är bara ett ställe jag förvarar min kropp, min kropp är vara ett ställe jag förvarar min hjärna. Vette fan vad jag förvarar i min hjärna. Kursplaner, Shakespeare, melodier, handklappen i Prescilla, jullängtan (som egentligen är familje- och bort-från-Umeålängtan) och hundra kvävda impulshandingar per dag.

Poäng, var det. Jag pratar så mycket om poäng och stringens och sammanhang och röda-jävla-trådar att jag i ren protest känner för att strunta i textbindning och meningsuppbyggnad ett tag. Vilket inte kommer att hända.

Jag kan protestera mot annat. Vi som aldrig sa hora, till exempel. (Ja, jo, jag vet att jag är mer än ett halvår sen med att ha läst den. Blaha och poo on you säger jag om det. Mogen som jag är.) Jag är nu på andra vändan, eftersom jag efter första inte visste vad jag tyckte. Jag börjar få grepp om mina egna åsikter nu, och det är mest ångest ångest ångest för att Hannes är så jävla vidrig och för att de alla är så patetiska och för att jag vet att jag är patetisk på precis samma sätt. Eskapistisk drömmare som lever sitt liv genom populärkulturella filter, som citerar låtar i vardagliga sammanhang, som vid 24 års ålder fortfarande har svårt att relatera till attraktion och andra människor på ett vettigt sätt. Som föraktar andra och projicerar sina känslor och tankar på dem. Som vet vad det är som gör att hon mår så jävla vidrigt ibland men inte gör något åt det. Blurgh.
Poängen? Boken är bra, på sitt sätt, men karaktärerna är obehagliga och mitt-i-prick, så jag tänker nog inte läsa klart andra varvet.

Jag kanske borde vika tvätt istället.