Det är de ljusa nätterna man saknar när man inte är här.

Jag har träningsvärk. Värt det. PDOL må vara en skugga av sitt forna jag (en gång i tiden var det landets bästa gatufestival) men gårdagen var värd ansträngningen. Att jag sen var utan sällskap mellan halvåtta och kvart i tio kan jag leva med. Roasters hade g&t och lånetidningar, Krokodiltorget hade Ronny Eriksson. När jag sen fick sällskap var det mitt främsta danssällskap, passande nog, då Fattaru/Max Peezay/Basutbudet spelade i drygt två timmar. Sjukt kul. Max ser ut som en glad liten sexåring, vilket är rätt rart. Att det sen alltid finns miffon som står längst fram som statyer är en annan sak. De brukar dra ganska kvickt så fort de största hitsen har spelats. Förutom killen som stod framför oss och muttrade om Mina Hundar fram tills Basutbudet drog igång då. (Kan man inte starta en kampanj? Om t.ex MABD alltid började med Fyllskalle så skulle nötterna silas bort mycket fortare.) Vi dansade så intesivt att jag i slutändan började känna mig som Orre i onsdags. ("Min rumpa löper amok, jag kan inte kontrollera den!" Och ja, vissa delar av min bekantskapskrets är helt vansinnig.)

Kvällens stora fråga blev dock: Varför är inte Mando Diao planetens största band? Min kärlek till dem blir mer och mer oreserverad för varje gång jag ser dem. De är så sjukt tighta och energiska, alltid, att jag tappar andan. Jag har sett dem på pyttesmå klubbar och nu på en rejält stor spelning och det känns alltid likadant, utomjordiskt. Att de med så små medel (überklassisk british invasion-rock) gör så mycket är starkt och fascinerande och fantastiskt. Gustav och Björn har dessutom en ustrålning som säger rockstjärna mer än någon annan jag sett. Inte ens Håkan eller Pete Doherty, som är de mest karismatiska artisterna jag sett i övrigt, kommer i närheten. Det Gustav och Björn har är samma sak som fick folk att tro på Robert Plant när han skrek att han var den Gyllene Guden, det är så mycket större än dem och brinner så mycket starkare än konkurrenternas.
Dessutom, att de kör sin största hit, Sheepdog, som ballad är så sjukt coolt. NSDs recensent hävdar att de snart sprungit om The Hives. Jag misstänker att han har rätt. När de spelat klart kunde jag knappt stå och såg enligt min käre kusin ut som om jag hade duschat. Det brukar vara ett bra betyg.

De stora frågorna i livet.

Eh. Hur fan lyckas jag spilla hårfärg på min armbåge? Vad gör jag när jag färgar håret egentligen?

Personligt nog?

"It's something I theoretically know, but still fail repeatedly to remember at critical moments." - Eve, in en diskussion om vår likartade relation till det motsatta könet.

Det är nämligen så att jag nästintill kroniskt glömmer bort allt vad sunt förnuft heter i mina förälskelser. Detta har jag helt förnuftsvidrigt och fördomsfullt bestämt beror på att jag spenderat stora delar av min övergång till ett någolunda vuxet liv med egostörda musikertyper som ofta glömmer bort att andra människor existerar. Jag har alltså helt enkelt tränats till att stänga av mitt förnuft och min självrespekt när jag ska hantera männen i mitt liv för att undvika att bli galen eller mordisk. Sunt och fint. Och trots att jag vet detta, trots att jag i mina indiestorasysterutläggningar alltid påpekar att "killarna i banden är det ingen idé att jaga, de är antingen as eller omedvetna om att omvärlden påverkas av deras handlingar" så slutar det allt som oftast med hysterisk hjärtklappning och kringelikrokar för att vara till lags riktade mot något narcissistiskt halvas i skinnjacka med gitarr. Och det driver mig till vansinne. Jag vet nämligen att den romantiserade bilden av musiker inte stämmer. Att vara någons inspiration innebär allt som oftast att man ignoreras när man inte behövs, samma sak om man är den omhändertagande typen som ser till att killen ifråga tar sig i kragen och hjälper honom när han står helt handfallen inför den enklaste vardagsuppgift. Man blir reducerad till ett redskap, ett trappsteg. Uppskattad, men oerhört utbytbar.

Detta till trots hävdar jag fortfarande att musikerasen i mitt liv varit trevliga, fantastiska killar. Men jag har å andra sidan aldrig hävdat att jag är särskilt konsekvent. Genomanalyserad av mig själv, men fullständigt oförmögen att göra något konstruktivt av mina slutsatser.

Jag är inte alls för gammal för sånt här.

Hemma från Trästocks. Febrig och snuvig, men överlag nöjd.

+
Of Montreal. Grymt tighta, mycket show.
Inga öltält med coverband.
Absurt energisk Marit Bergman.
Klockrent väder.
Sällskapet.
"Det är skönt att vara någolunda vuxen. Eh, inte tonåring."
Eldkvarn i kvällssol.
MABD. Inte lika monumentala som på UmeOpen, men fortfarande ett groteskt bra liveband.

-
Inga scenvakter. Idioti. Visst, festivalen är liten och lugn, men scenvakter är ett måste. Jag och Jossan stod mer eller mindre bakvända hela Svenska Akademins spelning för att kunna få ut folk som mådde dåligt och få ner folk från varandras axlar. Att sen vända sig om och se två vakter stå en bit bort och se obrydda ut är inte ok. Krogvakter är inte samma sak som scenvakter. Argh.
Den allmäna bristen på spelningsvett.
Min vimsighet som gjorde att vi missade både Familjen och Park Hotel.
Folk som står längst fram men går efter att MABD spelat Fyllskalle. Oerhört respektlöst.
"Jag letar efter ÖHMAN"-mannen/orchen lördagkväll.
Den låga medelåldern. Jag går igång på alla storasystercylindrar och kan inte slappna av när majoriteten av festivalbesökarna är under 20.
Jag hade dumt nog sagt att jag kunde jobba igårkväll. Körde som en blådåre hem och var en zombie på jobbet.

At least I'll author my own disaster.

Igår var jag på halvvansinnig fest hos David i Boden. Superroligt, jag skrattade så jag fick kramp, speciellt när jag och Anna gav pojkarna porriga danslektioner (eh, jag och Anna har inte så många spärrar), när Orres rumpa löpte amok och när Anna försökte spöa värden. Vin, öl och kanellikör gjorde dock att min mentala/emotionella skyddsutrustning for all världens väg, och när en gäst jag tidigt under kvällen ringt dit väl dök upp (efter midnatt) bröt jag mot hundra olika regler jag gett mig själv för att bibehålla en någolunda ok självrespekt. Suck. Dessutom var jag nykter nog att vara fullt medveten om vad som pågick. Satan. Men å andra sidan, hellre kniven i hjärtat så att jag känner att jag lever än konstant limbo och tristess. Sammy och Anna får skälla ut mig och jag får skämmas som en hund för att jag inte har någon självbehärskning. Å andra sidan var det inte bara jag som inte var helt opåverkad. Hah.

Idag körde jag hem från Boden på eftermiddagen. Bränslemätaren på det röda, alldeles för fort och med musiken precis under det läge där högtalarna börjar vilja ge upp. Fin illustration av mitt mentala tillstånd.

Imorgon åker jag till Skellefteå och Trästocksfestivalen med distankollektivet. Of Montreal, Familjen, MABD ligger högst på listan. The girl screams VIOLENCE!


Sommarblandband, eventuellt med några repriser från det förra:

Of Montreal - The past is a grotesque animal
Paranoia, desperation, frustration. När Kevin Barnes slutar svammla blir hans mani mindre irriterande och hans musik ännu bättre. Den här låten är som ett slag i magen, varje fras betyder något för mig och ganska ofta är det så här det känns att leva i mitt huvud. Dessutom är den närmare tolv minuter lång. Jag gillar att bli insugen i musik, och den här låten är monoton och lång nog för att jag helt ska tappa kontakten med verkligheten.

Kid Sister - Control
Anna undrade i början på sommaren när fan jag börjat lyssna på hiphop. Jag bråkade lite och hävdade att jag lyssnar på nästan alla musikstilar, så länge det är något specifikt i musiken som tilltalar mig. Jag vet av erfarenhet vilka musikstilar som innehåller saker jag gillar, därför undviker jag dansband och dödsmetal. Jag vet även att majoriteten av alla hiphoplåtar jag hör tråkar ut mig efter en minut. Så icke den här. Uppkäftig, elektroblippig och skitcool. Som MIA fast med mindre etnoinfluenser. Helt klart en av sommarens bästa låtar och dessutom soundtracket till min och Annas fantastiska danslektion igår.

Architecure in Helsinki - Heart it races (YACHT's I should coco mix)
Sommarens låt. Punkt slut. Här remixad av fantastiske YACHT.

Stars - Your ex-lover is dead (Final Fantasy remix)
God, that was strange, to see you again - I chose the feeling and you couldn't choose - I'm not sorry I met you, I'm not sorry it's over. Jag vill gråta varje gång jag hör den här låten. För det mesta är det inte den effekt uppenbart sorgliga ballader har på mig (jag brukar bli frustrerad) men hela låten känns som något som glider en ur händerna utan att man kan kontrollera det. Stört vackert.

The Organ - I am not surprised
Jag är i grunden sångerska. Fantastiska vokalister är därför något som alltid får min uppmärksamhet. Katie Sketch låter som Morriseys och Siouxsie Siouxs hemliga dotter. Att hennes band sen spelar fantastiskt melankolisk och vacker 80-talsinspirerad, orgeldriven musik gör inte saken sämre. Tyvärr splittrades bandet förra året.

Voxtrot - Firecracker
Jag sa någon gång i vintras att den här låten skulle spelas sönder och samman av mig under sommaren. Sant. Voxtrot är så pop att det nästan blir fånigt, men när låtsnickeriet är klockrent och Ramesh Srivastavas röst lägger till den tidvis småspruckna desperation som behövs för att göra det intressant så smälter mitt inte särskilt djupt nedfrysta hjärta på stört.

Black Wire - Brain dead
Sex. Sex sex sex sex. Jag ÄLSKAR Black Wire. De är som Sisters of Mercy utan behov av autotune, The Strokes på amfetamin och alla undantryckta våld- och seximpulser man hinner med på ett år intryckta i brutala, skitiga popsånger. Live är de demoniskt bra och deras Hard to love, easy to lay (a-sidan till Brain dead) är en av de låtar som fått mig att svettas och tappa huvudet mest på dansgolvet. Med tanke på hur mycket jag undertrycker mitt libido så är det tur att band som Black Wire finns och låter mig subliminera det hela.

Mushman - Lost like children
Filmen Almost Famous är fantastisk. Likaså filmen Saved! som är en framtida high school-filmklassiker. Dessa två filmer har en sak gemensamt: Patrick Fugit. Fantasiskt charmerande skådis. Fulsöt, begåvad och med i övrigt intressanta rollval. Han spelar dessutom gitarr i fantastiska bandet Mushman, som spelar drömsk, barndomsromantisk pop. De verkar föra en ganska sporadisk existens, men är ett av de bästa banden jag vet att somna till.


Slut, för den här gången.

Drömmar, regn och långa eder.

Hägnan 2007 avklarat. Stressigt, slitigt, varmt, regnigt. Men värt det. Såren på mina fötter, mina värkande muskler och mitt snurrande huvud är ett lågt pris att betala. Jag har dansat med furstar och gycklare, pussat bäbisar och troll. Jag har skrattat så jag har gråtit. Jag har sett Erik simulera sex med en död räv på scen. Jag har spenderat tre och en halv timme i badtunnan, vilket inte gjorde mig ett dugg renare. Jag har blivit kallad både helgon och slyna med kärleksfull stämma. Jag har sett en av mina systrar upphöjas. Jag har knutit banden till min egenhändigt utvalda och inofficiellt adopterade familj hårdare. Jag har upptäckt körsbärsöl. Jag har sjungit nidvisor, hyllningsvisor, dryckesvisor och kärleksvisor så att mina stämband överväger myteri. Jag har inspirerats. Jag har sett en bror och mentor-of-sorts ta på sig en roll han tycks vara gjord för. Jag har sett något stort och häftigt. Jag har blivit myggbiten. Jag har skrämt mitt favoritbarn till tårar men lockat henne till gapskratt.

Good shit, som Martina skulle säga.

Shimmer covers all the mess

Jag sitter på ett av mina fyra jobb. Nattjour, och det är ganska skönt att ha den stora tvåan för sig själv. Ute regnar det och i mitt huvud sjunger Roddy om vägar vi inte lämnar bakom oss. Det gjorde han igår också, när jag gick på vägar jag inte kan lämna bakom mig. Det finns bitar av mig här som jag borde samla ihop om jag någonsin ska bli en någolunda hel person. Här, och på massor av andra platser. I ett kök i november, en ö i augusti, en soffa i mars och på isen i februari. Bussar, tåg och mörka gator. Platser där jag fallit i bitar, sprängt mig själv eller slitits i stycken av andra. Pusslet som blev resultatet kan ta hela mitt liv att få begripligt, om jag ens hittar hälften av bitarna. It can't take ten more years säger han och ja, jag vet Roddy. Inte tio år till. Även om jag innerst inne vet att det förmodligen kommer att ta minst så länge. Det är så mycket jag inte förstått än, så många frågor jag inte fått något svar på. Det finns stora hål i mitt minne och jag vet att vad de döljer är viktigt. Jag kan bara inte komma ihåg vad. Så jag väntar, koncentrerar mig på att vara ung och på att klamra mig fast vid de bitar jag har kvar och de bitar jag hittar. När det inte gör för ont eller får mig att balansera på gränsen till att släppa taget. Ibland kan jag nästan känna gränsen mellan verkligheten och vansinnet och varje gång är det lika lockande att släppa taget och bara kasta mig ut, låta mig själv falla/flyga/flyta. Men sen minns jag vad som kan hända, jag minns andras ärr och trötta ögon, mitt eget huvud fullt av eld och skrikande demoner och jag klamrar mig fast, biter ihop och överlever en dag till.

En dag till.

"There goes the freakshow"

Jag är mycket medveten om att det faktum att jag lajvar diskvaliciferar mig från en hel rad saker. Vuxenhet, normalitet, etablerad coolhet. Ibland är det för jobbigt att förklara, för jobbigt att se folks kritiska och ibland nedlåtande blickar.

Det gör ingenting.

För på andra sidan omgivningens oförståelse, regnet, myggen, vätskebristen, stressen och smutsen finns det en annan värld. Ibland, när allt flyter, lever vi en dröm. Drömmen må kallas barnslig, förenklande och verklighetsfrånvänd, men den värld den ger oss är större och vackrare än vardagens grå verklighet. Eskapism är ett sätt att hantera livet när man inte är tillfreds, och det ger mer än bara effekt för stunden. Min verklighets problem och besvärligheter ter sig inte fullt så oöverstigliga när jag under en helg fått byta ut dem mot en annans problem. Att känna sig kapabel att hantera kriser och lösa besvärliga situationer, både i arrangerandet och under spelet, höjer mitt självförtroende gång på gång.

Att mina kumpaner sen är det mest fantastiska gäng misfits som vandrar på denna jord gör inte saken sämre. I deras kretsar bedöms jag utifrån andra förmågor och kriterier än i den vanliga världen, och det lägger grunden för en helt annan typ av trygghet.