Jag kan inte räkna till tio.

Eftersom vi bara har den här terminen kvar har jag bestämt mig för att jag kan strunta i att vara social med min klass och sluta misstänka att det är något fel på mig för att det bara finns tre fyra personer i hela klassen som sällan eller aldrig får mig att vilja drämma huvudet i bänken. Accepterandet av omvärldens förväntningar ligger som en tjock filt över 75% av alla lärarkandidater. Tjejer som under raster är skarpa, kritiska och säkra pratar försiktigt och prövande, killarna slänger ur sig halvgenomtänkta självklarheter som att de upptäckt hjulet och jag känner mig som en bulldozer när jag vägrar ge mig och vägrar prata med ljus och vän stämma, och snackar emot även killen som låter som min pappa (och därför påminner om ett helt liv av föreläsningar och förlorade diskussioner), men med ännu mer röstvolym. Kom igen grabben, jag kan rida språkhästen lika fort och tjusigt som du. Sen går jag från klassrummet med blodet rusande av frustration och försöker kväva känslan av att jag borde ge mig, att jag inte kan ta alla strider, att jag borde låta allt som skaver rinna av mig, men jag kan inte.

Andra saker Kattis har blivit arg över den senaste veckan
- Det evinnerliga antydandet att medelklassen inte skapar något av värde. Kulturellt värde mäts inte av konstnärens ekonomiska situation (möjligtvis av mottagarens referensramar), känslolivet blir inte mer hämmat för att man uppfostrats av akademiker och jag vill inte vara välanpassad bara för att mina föräldrar bor i ett radhus. Helvete.
- Min kurslitteraturs von oben-perspektiv på sub- och ungdomskulturer och ungdomar i allmänhet. Forskare måste ha distans till vad de undersöker, men när avståndet blir för långt känns det lite som om man läser en antropologisk text skriven av en engelsk sjuttonhundratalskolonialist i nordamerika. Gack.
- Avståndet mellan Umeå och Stockholm. Ej underlättat av att jag i veckan läst två skönlitterära kursböcker där delar utspelar sig i området runt Zinken. Gnäll.

Fast jag har tydligen perfekt blodtryck. Alltid något...

Gah, kärleken.

Jag är tillbaka i Umeå. Tio dagar i Stockholm gick så fort att jag knappt han uppfatta att de gick innan jag satt på flygbussen med gråten i halsen på väg till Arlanda. Tio dagar i en pytteliten lägenhet under inflygningen till Bromma, tio dagar med frukostsällskap, tjaffsande om middagsmat och disk, så mycket promenerande att mina skor gick sönder och hela tiden med en känsla av att det är så här det ska vara.

Jag är tillbaka i Umeå och jag pratar i telefon mer än vad jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. Jag kikar fortfarande på dörren rätt över korridoren när jag går förbi, för att se om den är låst. Jag äter frukost ensam och önskar att tre veckor ska ha gått snart så att jag slipper känna mig halv och felplacerad.

Jag vet var det är meningen att jag ska vara nu.