Mr Pohlman, bring me my spring.

16/4. Sextonde april. Sextonde JÄVLA april.

Det kräksnöar.

Vem klagar man till? För det här, det är INTE ok.

(Visserligen så är det bra att vädret är skit så att jag håller mig inne och jobbar på att reda ut vad Kant egentligen höll på med, men det är ändå inte ok.)

Jag bearbetar problemet med att lyssna på the Southern Death Cult. Postpunkligt. Skivan köpte jag dessutom en vacker vårdag i Uppsala för jag-vet-inte-hur-många-år-sedan. Jag har dock för mig att det var på tiden när jag kunde tänka mig att gå med paraply i solen. 2003 eller 2004, alltså. Eftersom all musik flyttats till Steely Wilhielm har jag föresatt mig att lyssna mer på de skivor jag har i fysisk form. Det känns som att det behövs.

Sol, sambo och skola. One of these things is not like the others.

Den musik som tog närmare tre fjärdedelar av min hårddisk tar en åttondel av min externa. Oj.

Idag har jag skrivit tusen ord revolutionsromantisk konstrecension. Jag skyller revolutionsromantiken på en pappa som vid 55 års ålder fortfarande kan ses bära Che Guevara på tröjan och en mamma som vid 54 års ålder bär palestinaschal. Konstrecensionen var mest bara svammel.

Vädret ser finare ut inne än ute. Det blåser kallt, men det smälter undan rätt fort. Jag har ätit glass utomhus och grillat långt från civilisationen. Vår är bra.

Nu vill jag ha sällskap.