Umeå Open fredag.

Lucky Soul var en besvikelse. För mycket socker, för lite attityd. Ska du göra skimrig sextiotalspop måste du ha en attityd som är mer krävande, mer utåtriktad och du måste framförallt göra det med mer humor. ThePipettes gör lite samma typ av musik, men kommer undan med det för att de är sjukt coola och självklara. Ali Howard är sjukt söt och har en röst som passar musiken, men hon skulle behöva lite mer jävlaranamma för att nå fram till mig. Sista låten lyfte, men i övrigt...nej tack.

Basutbudet var bra, men det var stört lite folk. Det blir lättare att dansa då, men känslan av att vara på en högkvalitativ spelning hemma i Älvsbyn blev tämligen stark. Mer folk åt folket! Sen var det synd att de spelade när de spelade, vilket ledde till personligt rekord i snabböldrickning och vilt hifflande tvärs genom huset till Studion för Mattias Alkberg BD.

Jag har slagit sönder en hand, men det gör inte så mycket, för MABD var helt monumentalt bra och nu behöver mamma inte göra mig arvslös. Synd bara att Kom Kom inte spelades, men då hade jag förmodligen tappat huvudet helt. Som det var nu skuttade jag, pilbågsspände hela kroppen och när det inte räckte slog jag hårt i kravallstaketet. Idag har jag ett blåmärke i handflatan som gör det svårt att greppa saker ordentligt. Bra, jag gillar när saker lämnar spår.

Apropå foket så blir jag lite stirrig av bristen på åldersgräns på evenmang av den här typen. Jag känner mig gammal och bitter lite då och då, speciell när jag, som igår, inte har något självklart sällskap. Jag blir tidvis medveten om att jag är typ tio år äldre än många andra och blir nojig och avundsjuk. De ser så oerhört exalterade och fascinerade ut, medan jag har en little-miss-seen-it-all i bakhuvudet som gör mig cynisk och blasé. Jag HATAR att känna mig blasé, jag vill inte ha det där jävla filtret mot omvärlden påslaget hela tiden. Sen blir jag golvad av musiken och då slutar det spela någon roll att jag fem minuter tidigare kände mig cynisk och irriterad och gammal. Allt slutar spela någon roll.

Var FAN är min kanot?

Varför försvinner mina migränkänningar när jag tvättar av mig sminket? Inte för att jag klagar, det sparar in värktablettskostnaderna, men när man försökt med kaffe, vatten, mat, sömn, promenader, musik och fan och hans mormor för att man vill bli av med flimmret innan kvällen och inget har fungerat så börjar man ju undra hur man är funtad när borttagandet av lite oljor och pigmenterat puder gör att huvudet plötsligt slutar bulta som en taskig remix.

Det där blev en lång mening. Lev med det.

Under den första snöfria månaden är man konstant täckt av ett fint lager damm. Det hade jag glömt. Jag glittrar och alla mina svarta kläder ser grå ut så fort jag lämnar lägenheten. Samma sak med omvärlden, den är glittrig och dämpad i färgerna ett tag till. Det är fint och gör saker och ting lätta att leva med. När de kommer för nära så gör ju dessutom vädret att jag har skäl till att gömma mig bakom mina Willy Wonka-solglasögon.

Jag pratade med min pappas akolyt Annelie idag. Jag är Annelies akolyt och har varit nervös för att ringa henne i säkert en månad då jag inte gjort allt jag borde på vårt gemensamma projekt, men fick lite av mitt dåliga samvete lättat då jag iallafall inte gjort minst och dessutom haft skäl till min inaktivitet. Dessutom är min pappa tydligen ett geni och en god mentor i politiskt vildingskap. Inga nyheter på den fronten med andra ord. Jag är tämligen full av beundran för min fars åsikter och intelligens, även om jag inte alltid håller med om de förra och den senare kan bli ytterst irriterande efter ett tag. Tur att jag ärvt lite av hans inbilskhet och envishet iallafall, samt en god politisk uppfostran, även om jag aldrig kommer att nå upp till mina egna ideal.

Herrejävlar, jag kan verkligen svammla när jag är på det humöret.

Justja, jag har lagat länken till min bilddagbok. Den uppdateras tämligen sporadiskt, men den finns iallafall. Dessutom borde det gå att lämna kommentarer på de inlägg man tycker är alldeles för svammliga och/eller patetiska.

I'm lucky, I don't have all the power.

Antal glassar ätna utomhus under året: 2, faktiskt. En i ren förvirring i januari, som räckte hur länge som helst, och en idag.
Antal timmar suttna på en mur i solen: 2, idag med Erika, ätandes sagda glass och med jackan liggandes bredvid.
Antal böcker jag för tillfället måstemåstemåste läsa: 0, jag kan läsa för min egen skull, inte för skolans.

Nöjderst.

Jag bränner skivor. Lady Scuzz, transatlantic mix swap och musik-man-kan-gå-fort-till-på-nyframsmält-asfalt. Jag cyklar med The Blow och Kill City i öronen och sjunger för mig själv på mörkertomma gator. Jag har inte alla indianer i kanoten, någonsin, men det verkar ingen annan ha heller, så det gör inte så mycket. Skolan...säger vi inget om så har vi inget sagt, men det är skönt att den slutat gnaga i sig min själ och sinnesfrid. Jag ger folk dumma råd då jag inte kommer ihåg att deras populärkulturella referensramar inte matchar mina. Fuck 'em, skulle det ju vara. Om en vecka blir jag äldre även på papperet, men det stressar mig inte särskilt mycket. Jag sjunger för full hals i lägenheten och folket på Östra Norrlandsgatan får sig ett gott skratt.

Bra, det kan de behöva.



Den 15.e sticker ju jag, mamma, Daniel och Jonte till Abisko. Då går det ju inte att vara ynklig längre. Då ramlar man i liften. Min dystra systeryster är rätt rolig. Kör så det ryker, även om det bär av rätt in i en betongsugga. Bra råd ger hon också.

The world is a mess but my hair is perfect

Unwashed indie at it's best, sa Kate en gång om mig och henne. Det är inte riktigt så illa, jag tvättade förra veckan och är tämligen nyduschad, men jag tror att bloggskrivande på golvet, drickandes gin klockan fem på eftermiddagen, halvsminkad med fixat hår och endast iklädd underkläder går rätt bra in under den rubriken också. Inte särskilt Ebba von Sydow direkt (score!). Men jag trivs med det. Jag är unwashed indie, förmodligen för resten av livet.

Jag har tentat av 7,5 poäng på två veckor. Det känns i huvudet. Och, av någon anledning, i benen. Nu väntar 5 poäng Dikten finns överallt och det känns bra att veta att isen vid Tegsbron gått upp. Jag kommer mycket dåligt överens med snart sagt all poesi som jag inte valt själv eller som inte är i låttextform. (Jag lovar, jag ska sluta gnälla på min utbildning, när den förtjänar det.)

Eve är tillbaka i San Diego, och jag önskar att jag kunde ringa henne. Jag saknar mina partners in crime. Jag saknar Barrie och Shambolic Stalking, Eve och våra mycket olämpliga tunnelbanekonversationer, Fevvy och nattvandringarna längs med söndagnattstomma Regent Street och tillochmed Anders och de konstanta sarkasmerna han aldrig förstod. Jag saknar dock inte ensamheten när de inte var där, den konstanta tröttheten och den fullständiga otryggheten. Det finns fördelar med det här livet också. Jag har till exempel råd att dricka gin klockan fem på eftermiddagen iklädd nyinköpta underkläder, med sjukt snyggt hår och i en egen lägenhet.

Det går alltid att hitta motivation. Tur det.

Kateli Mixed.

Jag är väldigt ofta uttråkad och/eller i behov av prokrastineringsverksamheter. Vid sådana tillfällen gillar jag att mickla ihop blandskivor.

Vill du ha en blandskiva? Skicka ett mail till: katelimixed@gmail.com med ditt namn, adress (om skivan blir besvärlig att leverera personligen) samt önskat tema. Ledtrådar till vilken typ av musik som kan dyka upp på en eventuell skiva finns här.

(Ja, jo, jag borde skriva hemtenta. Hurså?)

For maximum effect.

1000-ordsvallen är passerad. Hemtentajävelskapet kan anse sig spöat. Kanske. Jag misstänker att jag (som vanligt) har tappat huvudet helt och skriver i ren förvirring, men det har ju fungerat förr.

Våren försvann. Lite. Söndagskvällen spenderades med mentalt nävhyttande åt eventuella vädergudar som leker med mina känslor på det sättet.

Tidigare idag ägnade jag en rätt god stund åt att leta igenom massor med gamla blandskivor på jakt efter en låt som för ett helt gäng år sedan av en enhällig bekantskapskrets (minus Anna då, men hon och jag var nästan samma människa på den tiden, så det gills inte) utnämndes till dels Världens Mest Irriterande Låt, dels Det Slutgiltiga Beviset På Att Kattis Inte Är Riktigt Klok. Jag hittade den inte och bestämde mig för att vara social istället. Jag är dock inte den som ger upp, och satte mig därför ikväll och gick igenom massor med gamla skivor. Vissa hade inte spelats på säkert tre-fyra år. Då, till slut, bland mexikansk EBM, tysk leksakssynth, hundratrettiotolv dåliga postpunk/gothlåtar, lite riot grrl, svensk folkmusik, dansk industri, tysk darkwave, svensk gammelindie och en och annan Britney Spears-låt hittade jag den: Legendary Pink Dots - Shaving My Neck. Den är fortfarande bra, men jag förstår till viss del mina vänner. Edward Ka-Spel har en mycket, mycket irriterande röst. Jag tror tillochmed han är värre än James Rocks när han är som värst. Och då är det illa.

Poängen? Mina gamla blandskivor är roliga att lyssna på. Och jag har hunnit med en hel del subkulturer och musikstilar.

It's kicking at my hips...

Gråväder. Serotoninvansinnet försvinner, det ligger en grå filt över mitt huvud som jag inte riktigt ids flytta på och jag undrar om det är så här jag tänkt göra resten av livet? Trygg och lugn under en grå filt för att komma undan gallskrik och hysteri när jag ser hur fort saker glider mig ur händerna. Jag vill ha en värld som pausar så att jag hinner reda ut den, tänka klart och förstå saker innan jag måste agera.

Johan ringer och det är bra att det finns någon som är lika uttråkad. Det är inte bara mig det är fel på, jag är ingen utomjording, det är bara inbillning.
Jag pratar med mormor och kommer på mig själv med att sitta och nypa mig själv och le när hon frågar om jag trivs. Trivs? Visst, jag har vantrivits värre, men jag har rastlöshetskrypningar i hela kroppen. Allt är bra, lugnt och mina problem är sällan större än att sömn eller en timmes halvhysteri inte kan lösa dem. Men jag sitter likväl under en metaforisk grå filt och undrar/hoppas om jag kommer att kvävas snart.

Det skulle vara kul att ha något att skriva om som inte är gnäll. Som att jag cyklade runt universitetsområdet i närmare en timme och dansade inne på en av damtoaletterna på UBtills jag ramlade genom dörren och nästan landade på en städerska igår innan omtentan för att inte få rastlöshetsspel. Som att jag och Harriet skrattar åt saker ingen annan ser humorn i. Som att min mamma håller med mig om att jag beter mig som en elvaåring.
Eller varför inte allvarliga saker? Som att jag vill skrika och kasta saker på hälften av alla människor jag ser på tv. Som att jag är orolig för min syster. Som att jag drabbas av panikilska varje gång någon suckar uppgivet och skrattar lite åt min oförmåga att anpassa mig till det som förväntas av mig. Som att jag inte ser några alternativ jag har minsta lust att leva upp till erbjudas sådana som mig.
Eller varför inte skriva om positiva saker? Jag är jämförelsevis frisk, har en utseendetopp, klarar förmodligen av skolan rätt ok (förutom den förbannade omtentan), har fantastiska vänner och så mycket musik i blodet att jag inte kan komma på något annat sätt att förklara för folk vad det är som är så fantastiskt utan en totaltransfusion.

...and it drives me bloody mad.

Play me oh so well

Imorse bestämde jag att vintern var över. Alltså är jag kall om fötterna och skadan i min vänstra fot gör mer ont än vanligt. Ballerinaskor i mars kanske var en mindre bra idé. Vintern är dock över, och den skulle bara våga få för sig att komma tillbaka. Det finns nya glassorter, det är barmark hela vägen till skolan (förutom på morgonen då det är is hela vägen till skolan, men adrenalinchocken när man nästan cyklar omkull eller måste gira runt en lokalbuss väcker en åtminstone) och jag är på bra humör. Bra nog att göra något som var antingen modigt eller överdrivet fegt. Småkorkat och värdigt en femteklassare, i varje fall, men fanimig nödvändigt.

Mina syskon är mycket, mycket snälla varelser. Så det så. Dessutom: The Futureheads. THE FUTUREHEADS! Jag har inte sett dem på över två år. Nu är jag tvärpeppad.

Vad övrigt är...är ny australiensisk new wave.

Det är tur att vi har så mycket att göra med vår tid.

Det är barmark mer eller mindre hela vägen från skolan och hem till mig nu. Det gör mig ganska glad. Imorgon har jag det sista seminariet på den här kursen, det sista seminariet (tror jag) den här terminen med en lärare jag inte gillar. Jag har fortfarande inte varit otrevlig mot henne. Kakpoäng.

Jag har en far. Han är kort, tjurig, surrig och har stort hår. Vi är rätt lika. Min far har dock,till skillnad från mig, en magisterexamen i teologi, snart femtiofyra år bakom sig samt ett ganska ansvarsfyllt heltidsjobb. Det märks inte alltid. Uppenbarligen saknar vi båda två väsentliga saker att skriva om ibland.

Själv föredrar jag bananer grillade med choklad, eller ganska gröna.

Adolescent concerns / A record collection, reduced to a mixtape...

...headphones on, I make my escape.

Min andlige ledare Eddie Argos bidrar med dagens rubrik och tema: blandband (ett litet), fast via internet. Eddie är en fantastisk, överdrivet lång man med imponerande ögonbryn och brist på sångröst. Hans band Art Brut är ett kriminellt underuppskattat gäng. Deras senaste singel, Nag Nag Nag Nag är soundtracket till stora delar av mitt liv just nu. Tonsatt åldersångest, precis som The Indelicates Sixteen. Sångerskan Julia var en av originalmedlemmarna i The Pipettes. Då hennes avhopp resulterade i att hårfärgsmönstret (en blondin, en brunett och en rödhårig) bröts samt att Gwenno (som jag har svårt för) kom in i bandet sörjer jag det en aning. Å andra sidan så är The Indelicates rejält roliga (bara det att de har en låt som heter Waiting For Pete Doherty To Die borde vara anledning nog att avguda dem).

Lite mindre pop, och lite mindre texbaserat, är australiensiska The Valentinos. Visserligen låter de som Bloc Party, the Rapture och hundrefemtitolv andra 80-talsaktiga, Joy Division/New Order-besatta post/funk/electropunkband (haha, den genrebenämningen var usel nog för att ge mig jobb på NME...), men det behöver ju inte vara något dåligt. Nu råkar jag gilla hetsig post/funk/electropunk, så deras Sell Yourself passar mig alldeles utmärkt. Jag bör dock inte lyssna på den när jag cyklar, då kan det hända att jag slår ihjäl mig.

När jag ändå skriver om musik jag inte bör lyssna på när jag cyklar...Larrikin Love borde alla lyssna mer på. Just nu bör hela världen förstå hur fantastiskt bra Ribbon Dance Mews är. Det här bandet är miltal från Franz Ferdinandartad discopunk och Coldplaytråkiga band, vilket stora delar av den brittiska musikexporten tycks bestå av. Larrikin Love är för tillfället på turné, och de har visat sedvanlig god smak när det gäller förband. Både Kid Harpoon och Jeremy Warmsley är med, och jag är bitter för att jag bor i fel land...igen. Därför tänker jag ladda upp Nambuccafavoriten Kids Running Through Tunnels och Jeremys The Young Man Sees The City As A Chessboard.

En av årets bästa låttitlar (äh, förra året, men jag hittade dem inte för än i år) står Shout Out Out Out Out för. Chickensoup For The Fuck You är bra om man har bråttom någonstans. Eller om man bara vill tänka på en fantastiskt rolig låttitel. (De har förövrigt gjort en låt som heter Procrastinator's Fight Song också, vilket skulle kunna vara en alternativ rubrik på det här inlägget...)

Oxfam Glamour Models är ett band jag misstänker att alla utom jag finner helt olyssningsbara. Kick Out The Grams är ändå en bra låt när omvärlden blir påträngande väluppfostrad och illamåendeframkallande korrekt. (Eller är det bara jag som får spelpå sådant?) När Hilary Duff släpper ett nytt album och Britney gråter på rehab kan några minuters verklighetsflykt och pubertala försök till att vara kontroversiella kännas rätt bra.

Avsluta tänker jag däremot göra med något vackert. Ooberman gör storslagen, intrikat och somrig musik. Carried Away bör lyssnas på med solen i ögonen och på mycket, mycket hög volym. Sen lyssnar man på texten och...det blir ännu bättre, tro mig.


(Egentligen borde jag sova eller tentaplugga. Jag har dock ätit choklad och är sockerspeedad samt väntar på att mina sängkläder ska bli färdigtumlade.)

När andra sagt saker bättre...

As for the girls and boys who think that by claiming they're "only interested in the music" they're getting themselves a one-way ticket to THE HIGH ROAD, they're just making a mistake in the other direction. Because loving music isn't just an intellectual pursuit, you onanistic, sterilized bastards. It's about love, and sex, and fucking things up and trying to fix them. Sometimes it's ugly and dirty, and sometimes it ties you up so badly you forget how to breathe. If you think you can divorce that phenomenon in music from its origins in the people that make it, you're mad, and you're missing everything that music can be.

// Kate Schardein.

Kate är en av de visaste kvinnor jag träffat. Och hon har rätt. Det handlar inte bara om musiken, det handlar om allt runt den, allt den inspirerar och inspireras av. Det handlar om livet, om att det finns något som kan hjälpa en att överleva en grå och tråkig värld. Det handlar om att någon skapat det, och hur skulle man någonsin kunna vara neutral inför människor som bidragit till att skapa ens personlighet? Jag hade inte ens varit lite lik den människa jag är idag om det inte hade varit för alla de låtar, spelningar, album och lösryckta melodislingor eller textrader som i ett specifikt ögonblick fått mig att känna något. Vissa av dem har jag levt med så länge att jag inte längre minns första gången jag hörde dem, andra har jag kanske bara hört en gång. Vissa har ingen poäng utanför en viss miljö eller en viss krets av människor. Det spelar ingen roll. Det viktiga är att det är Det Viktigaste. Det finns inget annat som ens kommer i närheten.

Klink.

Hela staden tycks ha tryckt på paus, varför har jag inget att göra? Inte för att jag skulle kunna göra något, för jag har fortfarande en sträckning i foten och jag vet jag vet att jag gnäller men det gör ont. Jag kanske helt enkelt har haft dagens aktivitetsdos, tvåtimmars fika på Rost med Johan, till de vänligt men bestämt bad oss gå därifrån. Mitt hår luktar fortfarande matos, men kaffe någon annan gjort och sällskap är värt det. Jag borde antagligen plugga, men kan inte koncentrera mig. Det händer säkert något i Umeå som jag skulle uppskatta, men jag har ingen partner in crime och jag må ha kunnat gå ut på egen hand en gång i tiden, men det går inte längre. Så jag sitter inne i en nystädad lägenhet och lyssnar på Ed Harcourt och The Indelicates och längtar efter la familia. (Sidoeffekt av Ed, antar jag.)

Lugna helger var bättre när jag fortfarande åt godis.

Visdom. Eller inte.

Idag har jag lärt mig att det är dumt att cykla på varmsnö. Extra dumt om det vräker ner ny snö. Man blir kall och blöt och ramlar. Den kunskapen var dock inte lika väsentlig som den tämligen brutala lektion jag fick på förmiddagen. Då lärde jag mig att man måste vara supernoga med att tvätta bort allt tigerbalsam från fingrarna innan man börjar sminka sig runt ögonen. Det tog en timme innan jag kunde börja sminka mig igen. Sen blev det kväll och jag lärde mig att man inte heller ska gnugga sig i ögat med tigerbalsam på händerna. Samma stackars öga. Det har rätt välspolade tårkanaler vid det här laget. Jag är uppenbarligen en idiot.

Jag är oroad. Borde jag vara oroad? Varför är jag oroad?

Books from boxes.

Igår snittade jag 180s/h när jag läste. Idag har jag snittat 30s/h. Dumhjärna. Mer sömn hade kanske varit en bra idé, men jag var tvungentvungen att läsa ut Aprilhäxan, och sen drömde jag obehagsdrömmar (kallblöt hud med klösmärken, fiskmåsar på nära håll och vårgrus på gräset kan få mig att må dåligt en hel dag). Det var ändå en bra bok. Även om den stal min nattsömn. Jag överlevde dagen, till och med cykelturen hem, även om jag var nästan helt täckt i snö när jag kom fram och fortfarande mådde illa.

Jag har egentligen inte tid med det här. Men jag kan inte läsa, jag har tappat fokuseringsförmågan, iallafall har jag den inte i lägenheten.

Så då fyller man i dumma listor.


Vad är sämst just nu? Jag är stressad och inte särskilt effektiv.
Vad är bäst just nu? Vänner, musik, apelsiner.
Dagens musik? Saturday Looks Good To Me / Maximo Park
Vad har du ätit idag? Soppa, frukt, bröd.
Senaste låt du hörde? The Decemberists – Engine Driver.
Har du mest skivor eller filmer?: Skivor.
Har du saker hemma hos dej som tillhör någon annan? Ja. Jossans skivor, Johans vantar, Erikas och Torkels böcker, Johnnys tenta samt typ ett ton grejer som tillhör diverse familjemedlemmar.
Vad gör du när du vill överraska din omgivning?: Tar tag i mitt liv, beter mig rationellt, håller käften.
Hur många timmar sover du på en natt?: Sex till tio om jag vill vara människa nästa dag.
Senaste film?: Pans Labyrint. Den var bra och vacker och skrämmande.
Blir du ofta kär?: Definiera "kär". Svaret blir fömodligen ett nej. Jag blir dock besatt av folk väldigt ofta och lätt.
Vad skulle du vilja vara bättre på?: Ta tag i saker, våga släppa kontrollen.

Her life is worth living

Trots omtentor, självförakt (dessa två är inte relaterade, mitt intellektuella/akademiska självförtroende är intakt trots underkända didaktikfrågor), halvkatharsis och stress så är livet rätt ok. Mars är av någon anledning aldrig en lätt månad, men den tar ju slut någon gång den med. Jag vinglar till lite då och då, men kryckor är också redskap så jag står nog rätt stadigt.

Då citerar man Alison. Som citerar någon annan: "Yes she certainly was all woman...strong yet still sensitive, assertive yet still caring, powerful yet still fragile...pissed yet still standing"

Jag har blåmärken på revbenen. Sidoeffekt av att det fanns två fåtöljer vid stereon på Berghem, att jag var tvungen att sitta där (Vilgotson var fastkopplad i stereon eftersom jag i ett sedvanligt irritationsryck hade utropat mig själv till musikdiktator och fan heller att någon annan ska peta på honom utan min tillåtelse, då bits jag), att Jos satt i den andra och att J ville få plats. Armstöden var hårda, och jag och J må vara små människor (på olika sätt, han är smal och jag är kort), men fåtöljen var inte särskilt stor. Nå, jag fick spela Black Wire och ingen protesterade. Jag fick dessutom beröm och whiskey för min stereolagningsförmåga ("man petar på allt, fungerar inte det klipper man till den") . En lyckad fest. Jag är fascinerad av att jag överlevde hemfärden, att cykla ned för Tunnelbacken på fyllan är aldrig en bra idé, och det är extra dumt på vintern. Kvällens farlighet. Farligheter är bra, jag behöver fler sådana. Sen kom jag hem och skrev fantastiskt felstavade LJ-inlägg. Idag är mitt hår likadant som det var igår och jag vill ha en Sensible Sunday. Det kommer jag inte att få.

Nackdelarna med gårdagen är lätt räknade. Jag söp bort en vante min farmor stickat och idag vill jag ha Toms kopp.


Drygt tre timmar senare:

Åååååh, kan inte den här dagen bara ta slut så jag får gå och lägga mig igen? Jag har inte ens idats tända taklampan idag, jag har ju bara traskat mellan datorn, soffan och sängen. Jag är helt enkelt ingen rolig tjej idag. Dessutom är jag stört oförberedd inför seminariet imorgon. Berit dödar mina ambitioner, The Shining törs jag inte läsa överhuvudtaget. Urk.

Nu har jag ätit choklad och tänt taklampan. Det tar sig.

There are hurdles here.

Igår. Ville jag zappa bort min klass så jag kunde få vara ensam med vår lärare och diskutera sekundära världar och berättarröster och Nangijala-som-det-slutgiltiga-provet och fantasins skaparkraft. Tyvärr kan inte klassen zappas bort. Suck. Nittio minuter är inte nog mycket tid för att kunna ha en begriplig och väsentlig helklassdiskussion om en bok, än mindre två. Nåväl. Det är ju inte så att jag inte kommer att läsa fler litteraturkurser under min utbildning.

Idag. Är jag ovanligt pigg och lugn. Kom hem vid halv ett efter att ha ockuperat en soffa i ett overkligt stort vardagsrum i fem timmar, midnattsdiskade, sjön Rumble Strips-låtar (stackars, stackars grannar) och var pigg. Ungefär till jag gick och la mig. Jag var helt utslagen efter typ tio minuter. Bra. Jag sover illa i vanliga fall, att sova bra är en behaglig omväxling. Sen vaknade jag och det var sol ute och kråkor i björkarna. Inte riktigt vår, men nästan. Födelsedagsväder, och då en del av min hjärna är ungefär fem år gammal så blir jag glad och hoppig så fort det börjar dra sig mot april.

Nu lyssnar jag på Kid Harpoon, och i min hjärna är det soligt och varmt och Alfie har djävulsmasken på axeln. Återigen, superskarpa minnen, superstarka minnen, som gör att jag älskar musiken så att det nästan gör ont och inte kan få andra att förstå varför. Nambuccanostalgi, längtan efter den platsen, de människorna, söndagseftermiddagarna med böcker och cider och inramlade Thamesbeatbohemer på scenen. Barrie och Dan, dansande bakom dj-bordet, hattstölder, godis från booze nest och promenader över till Camden. Kvällsbussar genom ett stängt city. Sista tunnelbanan till H'smith. En del av mig kommer alltid att ha hjärtat i London.

Jag måste ut och gå.