Motivationslös.

På skolan åtta på morgonen, hysteriskt roligt, fullständigt utflippat genrep, ny musik (Shy Child! Shy Child!). Jag dansar för mig själv, mycket diskret, i ett hörn av lärarfiket. Jag är så trött att jag ser glorior runt allt som rör sig. Nätterna är vackra och jag kan inte sova ens när jag verkligen, verkligen vill, så hela veckan har spenderats antingen vinglande mellan mitt rum, skolan och min kollektivkamrats rum eller promenerande i skogspartierna runt Ålidhem.

Jag spenderade tre år på musikgymnasium. Man kan tycka att jag vid det här laget har förtjänat att slippa lunchkonserter. Argh. Väl framförda men självmedvetna covers och akustiska gitarrer är två saker jag tack vare min gymnasietid inte pallar utan att vilja skjuta huvudet av någon.

Så jag lyssnar på det här istället. Bryt nacken.

My little brother just discovered rock'n'roll.

Jag saknar mina småbröder, även om vi mest slöar, äter och bråkar om tekniken hemma hos mamma och pappa. Syskonen kräver minimalt med ansträngning för att upprätthålla en vettig relation, och de är väldigt ofta utmärkt sällskap. Nå, jag ska hem om en vecka. Hem till osäker jobbsituation, sömnadsstress och trångboddhet, men också hem till folk jag saknat hela våren.

Jag har konstant huvudvärk. Det är försommar och den västerbottniska floran knullar i mina bihålor. Otrevligt värre. Dessutom har jag nu haft ihjäl fem getingar i mitt rum. Argh. Men hägg luktar gott, nätterna är ljusa och jag kan känna älven runt fötterna även när jag trängs med spanjorer i det stökiga köket.

Jag är fortfarande stolt över genomförandet av något jag velat göra sen jag var sexton. Det ideala resultatet uteblev (som väntat), men det uppvägs av stoltheten över att jag för en gångs skull tog mod till mig. Även om det tog några månader.

Älvdrömmar

Det finns saker som inte går att ersätta.

Om en dryg vecka.

PostIt-lappar, kokosnötter och Tegsbron

Initiativ? Lite.

Självrespekt? Lite.

Skratt? Massor.

You know where I am and you know that you could have both.

Insikt 1: Nej, Kattis. Den rosa tetran är vin. Det ska man inte ha till müsli. Tur att mitt färgseende slog på innan jag hann hälla.

Insikt 2: Hyresfri månad!


Jag var antingen för gammal, för nykter eller för trött för att överhuvudtaget roas av gårdagens barbarhorder på Fysikgränd. Gamla gymnasieantagonister (argh, vik hädan!), fulla fjortonåringar och stress över egen oförmåga gör inte kvällen klockren direkt.

Jag har ingen självrespekt kvar snart. Oförklarigt charmerande människor är farliga i längden och jag har ingen initiativförmåga.

Bravely forth.

Sommartecken: Getingar i rummet. Jag var mycket modig och dräpte det femton millimeter långa monstret själv med hjälp av min hårspray. Mycket stolt. Den tre äpplen höga spanjoren som satt i korridoren och tog på sig skorna när jag hoppade in och ut genom min dörr med en gigantisk rosa flaska i handen såg dock lite förvirrad ut.

Jag hoppas att de förbannade flygande demonerna har ett stackmedvetande så att de vet vad som händer om de vågar sina randiga rövar genom mitt fönster.

Scour all this land.

Att vakna med lättare träningsvärk, noll bakfylla och ett leende efter en utekväll är brabättrebäst. Dåliga Gatan med andra ord, och trots att jag fortsätter ogilla Operan som lokal och folk som står stilla och hånglar på dansgolvet (till Ebba Grön, no less) så gör det ingenting, jag fick konstantdansa och skratta. Att sen följa upp med en ineffektiv men bra dag (även om den började med korridorsstädning) höll dessutom söndagsångesten borta. Batteriladdning. Tur det.

Vädret har blivit totalschizat. Regn/solregn/sol/regnsol må vara besvärligt, men ett bra vårtecken. Det är bara det hysteriska tvärsnöandet som fattas. Jag väntar med spänning, men i frånvaro av sådant så nöjer jag mig med att jag kom hem i fullt dagsljus trots att jag och Jossan mer eller mindre inhalerade maten nere på stan och därför var hemma ganska tidigt.

Jag letar och jag letar men det finns saker som ingen når upp till. Det är synd, jag måste ändra min kravlista igen. Eller bli modigare.

There might be snow.

Den tre äpplen höga spanjoren i mitt kök är en mycket mystisk liten man som såg till att min gårdag fick en fin surrealistisk start genom att bjuda med mig till Abisko. Liftandes. Nejtack, tyckte jag, men det var rätt underhållande.

Klassfesten igår gav mig vatten på min anti-O'Learyskvarn, vilket var bra, på sitt sätt. Nu kan jag vara ännu envisare i mina försök att hålla mig undan från det stället för nu vet jag att jag vantrivs så att hjärnan nästan rinner ur öronen där. Men klassen är rolig, även när Malin ledsnar på att jag och den andre fascisten spelade musik hon inte kände igen och skrek efter lite "vanlig, hederlig Rix-musik". Hoho, lycka till tyckte jag och spelade Shy Child. Hah.

Två och en halv vecka kvar på terminen. Andas.

Chocolate, raspberry, lemon and lime.

Idag är jag pigg nog att skriva. Nästan. Det tar på krafterna att flytta och lära sig sova på ett nytt ställe. Även om jag sover i samma (sjukt lätta) säng. Flyttröttheten leder till att jag tidvis är en zombie som svara helt goddag yxskaft på det mesta (vilket ju iofs inte gör något när folk hävdar att de är ett yxskaft, det finns ett tvåspråkigt skämt där som jag skrattade åt hela kvällen igår), häller kaffe på mig själv och inte pluggar ens hälften så mycket som jag borde.

Men saker löser sig. Jobbpaniken är över, eller omvänd, beroende på hur man vill se det. Jag har någonstans att bo. Skolan är intensiv, men rätt kul. Känslolivet. Äh. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt. I höst kan jag förmodligen åka till London och träffa Eve (samt eventuellt Barrie, vilket vore dåligt för levern och värdigheten, men ack så bra för själen). Det har gått ett år till, och jag har fortfarande inte fått ordning på mig själv, men Roddy tror på mig så länge jag inte tar tio år till på mig, så det gör ingenting.

Jag svammlar.

Sista natten på Häradshövdingegatan

Då mina grannar från och med imorgon slipper mig lyssnar jag på MIA (Bird Flu, brak och kablam!) och vägrar sänka volymen medan jag flyttpackar i omgångar. Erika var här tidigare och hjälpte till. Hon blev anfallen av anarkistiska strumpor, men packade modigt mina böcker i lyftbara lådor (till skillnad från de lådor jag packat som kommer att bryta både min och mammas ryggar imorgon). Tur det, jag behövde struktureras upp. Dessutom packar jag som en bakfull kråka.

Saker jag kommer att sakna med lägenheten:
Att höra folks samtal på väg hem från krogen, när man antingen nyss kommit hem själv eller är vaken av andra anledningar.
Det gör inget att man ibland är ett asocialt tjorvtroll när man bor själv, långt från alla man känner.
Golvvärmen i badrummet.

Saker jag inte kommer att sakna med lägenheten:
Att höra folks samtal på väg hem från krogen när jag vill sova.
Det är lättare att bli ett asocialt tjorvtroll om man bor själv, långt från alla man känner.
Frånvaron av ett ordentligt kök.

Vill man förövrigt argumentera för inskränkningar av den privata äganderätten eller helt vanlig asketism ska man hugga folk när de är mitt i en flytt. Jag bor i världens minsta etta, ska flytta till korridorrum och tycker det är ett helvete att flytta, hur ska det då inte vara för de som bor på större ytor och dessutom har bott på sagda yta längre tid och lyckats samla på sig ännu mer skit? Nu är jag visserligen en skräpsamlare av rang, men iallafall...den dag jag eventuellt ska flytta ihop med någon hoppas jag att det är en brutal människa som kan sparka på mig när jag vägrar slänga bort gamla tidningar, tycker att det är vettigt att äga trettio ögonskuggor, aldrig steker mat men äger tre stekpannor samt har två konsumkassar med strumpbyxor. (Allt det där är sant, men stekpannorna ska skickas hem till garaget i Älvsbyn och jag sorterade faktiskt bort hälften av strumpbyxorna. En liten seger för det sunda förnuftet. Ögonskuggorna och gamla Darlingtidningar har jag dock kvar.)



Inte särskilt egendomliga sanningar om mig själv, en sån där fylleriövning plockad från ett annat ställe på internet;

1: Jag är i trotsåldern, sisådär tjugo år för sent. Om folk säger åt mig att jag inte får göra något jag vet är dumt tar det hus i helvete och chansen är stor att jag gör det bara för att jävlas. Blir jag tillsagd att göra något jag vet att jag borde blir det tvärstopp.
2: Den enda tystnad jag pallar utan att få råångest är skogstystnad. Därav det ibland nästintill neurotiska musikberoendet. (Råångest = ospecifierad, lågintensiv, förlamande ångest. Även känd som vardagsångest, gråångest.)
3: När jag var liten såg jag ut som en människorosa, vitblond version av Kermit (tunn, glosögd och glappkäftad), hävdar far min. Han hävdar även att min lillasyster såg ut som Miss Piggy (knubbig, guldblond och uppnäst).
4: Jag var helnykterist tills jag fyllde arton. Dels på grund av lathet, dels för att vara tvärsöver.
5: Jag har en överlivlig och superstark fantasi, som ibland gör att jag har svårt att separera verkligheten från mina tankekonstruktioner.
6: Jag och min syster har bråkat så att hunden Buster som bodde två hus bort gömde sig under bordet.

The thing that feels.

Det finns faktiskt fördelar med att ha en kameratelefon. Man kan tillexempel dokumentera de bitterheter man får ur sig på folks kylskåp när man är på en fest där man känner sig som en utomjording.

Han: "Vad söker du?"
Jag: "Sådär i allmänhet? Äventyr. Förståelse. Förvåning. Glädje. Kärlek. Gallskrik. Skratt."

De små sakerna.


I natt lyssnar jag på Hannah Fury och längtar efter julinätter på stenkistorna.

Saker står i kö.

Skolaflyttsommarjobb. Skolaflyttsommarjobb(bankkontot). Sommarjobbskolaflytt(gudgudjävlarlivetiallmänhet). Flyttsommarjobbskola. Ungefär så låter mitt huvud, och släpper inte in något annat nog länge för att jag ska kunna:
1) Plugga. (Dagens slutsats efter studieförsök: Shakespeare var galen. Iallafall när han skrev Titus Andronicus.)
2) Packa. (Hur mycket av mina grejer får jag in på Historiegränd? Vad måste mamma ta med hem till Älvsbyn? När kommer pappa att bli vansinnig och börja köra mina ägodelar till soptippen?)
3) Komma ihåg vilka jobb jag sökt.

Finfint låst läge. Jag har för tillfället fyra olika skisser till blogginlägg som ligger i datorn och väntar på att struktureras och få en ordentlig form, men skolasommarjobbflytt(gudgudjävlarlivet) låser mina tankar och fingrar efter bara några meningar. Riktigt besvärliga dagar låser hela hjärnan sig och ingenting fungerar. Ibland kan jag inte ens, bland 5000 låtar på datorn och några hundra skivor, hitta något jag kan lyssna på utan att bi frustrerad och rastlös. Då, när inte ens musiken hjälper, är det riktigt illa.

Men meningslösa inlägg om bloggmeningsblockering kan jag minsann skriva. Bah.

Springer.

Snälla herr Kjellvander, håll käften. Jag ska klara av att bo kvar, trots att det rycker i flyktnerven så mycket att jag nästan kräks. Jag vet att det inte finns något som håller mig kvar någonstans, men min tendens att gnugga min egen näsa i det kanske är något jag bör göra något åt? Omvärldens attacker kan jag parera och ducka för, men mina egna är av någon anledning så oerhört mycket lömskare och svårare att förutse.

Jag får ju iallafall flytta snart, även om det bara är någon kilometer. Och ett nedbyte. Etta (även om den är pytteliten) på stan till korridorrum på Ålidhem är ett skutt neråt på vuxenskalan. Tur att det motsvaras av ett neråtskutt i hyra också. Det kan kanske hålla nomadimpulserna lugna de sedvanliga åtta-tio månaderna. Så, senast i januari-februari någon gång kommer jag att flippa igen.

Frågan är väl var jag kan ta vägen då? Pallar jag samma stad i ettochetthalvt år är det nytt rekord av mitt någolunda vuxna jag, men jag vet inte hur man gör för att skaffa sig ett permanent liv och skräms ärligt talat mer än en aning av tanken på att det förväntas att jag ska klara av det.

Men det luktar regn, och Vashti sjunger, så febern släpper nog till natten. Tur det.

Flax, skutt och skratt.

Lördag, uttråkad men pigg.

Bloggblandband! På Z-share, så det går antingen att bara lyssna eller att ladda ner.

The Cribs kommer aldrig att bli planetens största band. Det vill de nog inte heller. Deras popgrunge är alldeles för skränig och vinglig för det. De är dock monumentalt kul live och deras låtar må vara grötiga, men melodierna är mer eller mindre alltid klockrena och det man hör av texterna under Yorkshiredialekten är för det mesta hemskt underhållande. Nya albumet, Men's Needs, Womens Need's, Whatever är producerat av Alex Kapranos från Franz Ferdinand och det hörs. Lite klarare, lite uppstramat, men fortfarande öldoftande och skramligt. My Life Flashed Before My Eyes låter som om bröderna Jarman lyssnat väldigt mycket på Yeah Yeah Yeahs Y Control. Bra, med andra ord.

Förra veckan var det hysteriskt varmt i några dagar. Förra våren kom samma typ av plötslig värmebölja ungefär samtidigt. Jag hade precis fått en sommarblandskiva av en vän, och på den skivan fanns bland annat Teenage Fanclubs I Don't Want Control Of You. Det är mycket möjligt att det är den lyckligaste kärlekssång jag kan lyssna på utan att vilja kasta saker på folk. Den är dessutom mycket somrig. Vill ni somna i solen och vakna av att någon ni tycker smärtsamt mycket om petar på er och ger er en glass så är det här rätt låt att ha på soundtracket. Om man utgår från att livet är en film som måste ha ett soundtrack. Vilket man gör. Om man är jag.

Jag älskar Siouxsie & The Banshees. Massor. Av alla gothartade band är de och The Cure de enda band som kan plockas loss från den subkulturen och/eller ironi och fortfarande vara riktigt, riktigt bra. Deras låtar håller nämligen även utan någon form av visuell presentation eller förkunskap om artisten i fråga (t.ex Sisters of Mery är bara bra om man läst nog många intervjuer med Andrew Eldritch). DeVotchKa har tidigare bland annat turnerat med Dita VonTeese och har gjort en vacker och mäktig cover av The Last Beat of My Heart, en vacker och mäktig Siouxsie & The Banshees-låt.

Jag vet inte särskilt mycket om Modernaire, förutom att de är från Manchester, har remixat The Holloways (som jag älskar förbehållslöst, även när de är som fånigast) och att de är stört bra. Shall We Disco är studsig, elektronisk och på franska. Och sjukt bra (såklart, det är allt jag laddar upp...).

Avdelningen superpoppig pop med popströssel på ockuperas idag av The Battle Royales Oh Martha som är föredömligt melodisk, orgeldriven och stampig. Den har dessutom en talbrygga. Stört snyggt. Varför var inte jag lika begåvad när jag var i deras ålder?

Det är vår, livet spritter, björkarna slår ut och söta små djur kommer fram ur sina gömmor. Alla som bott i större städer brukar dock ha samma känslor för ett visst djur. Dessa människors kampsång heter Poisoning Pigeons In the Park och spelades in av Tom Lehrer 1959. Varsågod pappa.

Emmy The Great är ett av Londons musikaliska guldkorn. Hon har jobbat med Jeremy Warmsley, som jag älskar, och turnerat med bland annat Jamie T, Martha Wainwright, Mystery Jets och Tilly and the Wall (med andra ord uppskattas hon av rejält coola människor). Hon skriver fina poplåtar med roliga texter. History of Britain har ooo-körer, handklapp och glockenspiel, tre ingredienser som kan lyfta annars ordinära låtar mot en gigantisk och solig pophimmel.

I förra inlägget skrev jag om Larrikin Loves splittring. De kommer att saknas alldeles fruktansvärt. Höjdpunkten på deras album The Freedom Spark heter Meet Me By the Getaway Car och är alldeles fantastisk. Lyssna, och sörj över att bandet inte finns längre.

Björks förra album, Medulla, var vackert, men mer än en aning svårtillgängligt. Samma sak gällde i viss grad för Vespertine. Nya albumet Volta är mycket lättare att ta till sig. Som alltid med Björk är det vacker, lite småkonstig musik och fantastisk sång som dominerar. Min favorit hittills är Declare Independence. Jag gillar industripop-Björk mest av alla hennes inkarnationer.

Sist av allt, bara för att jag inte kan låta bli: The Holloways - Generator (Modernaire remix). Ut och skutta!

Clarity's far away.

Kan inte band jag gillar sluta med det här avläggningssvammlet?

Att New Order lagt ner gör mig inget, de har gjort sitt avtryck i musikhistorien, gett ut en del fantastisk musik och en del tråkig musik och inspirerat massor med fantastiska efterföljare. De har rätt att lägga av, de har hållit på i närmare trettio år och det var ett tag sen de kändes riktigt relevanta. Larrikin Love, däremot, har bara gett ut ett album. Det var ett av förra årets bästa albuminköp och de är/var faktiskt ett intressant band med ganska rejäl potential. Jag hade velat se vad de hade kunnat åstakomma på album nummer två. Nu får jag inte det, och det är ganska sorgligt.

Igår var hursomhelst trevligt. Älvsbyskitsnack och mat på Ersboda, vin och mer skitsnack hos Jossan och sen dans på NH, bland annat till en Patrick Wolf-låt som inte kommer från The Magic Position. Hopp och skutt, fast det var nog bara jag som var riktigt jäkla engagerad över just den låten. Dessutom fick jag fnittra till The Teenagers. Första gången jag hörde den skrattade jag så jag nästan började gråta. Ni som hört mig surra om mina vänner vet att jag har en vän som heter Eve, som för det mesta bor i London. Hon är från LA, och när hon är full pratar hon precis som tjejen i Homecoming. Sjukt kul.
Att gå direkt från dansgolvet ut i kylan var dock inte direkt en bra idé, min nacke tolererar inga snabba åsiktsuttryck idag. Bra, för det här med att ha åsikter och uttrycka dem i tid och otid har aldrig riktigt varit min grej...

Eller vänta, nu ljög jag igen.

Songs, when they're true.

Det finns inte så mycket annat att göra än att skratta i nuläget. Skratta åt att jag ibland faktiskt tror att världen och jag själv förändrats nog mycket. Och att jag faktiskt får skylla mig själv. Jag byggde en identitet som inte är kompatibel med särskilt mycket. Vissa offer får göras på självtillräcklighetens altare, och hur mycket jag än kan tvivla på att det var värt det så ser jag ännu oftare bevis på att det faktiskt var det. Jag offrade saker folk inte säger sig kunna leva utan, men jag vann saker jag inte kan leva utan. Att jag i vissa situationer aldrig räcker till blir en parentes, och en oviktig sådan, då det faktiskt för det mesta spelar mycket liten roll. Att jag inte räcker till säger mer om min omgivning än om mig, och det kanske är tur, för när inte ens de centrala delarna av mitt identitetsbygge erkänns ha någon vikt skulle det vara så lätt att bara ge upp, att sluta vara tvärsöver och anpassa mig istället. Det är sådana gånger en envis ådra bred som StPeterskyrkans portar kommer väl till pass.

I know that you'll be fine
it can't take ten more years.

Manifestos forgotten.

Valborgsfirande är svårt att begripa sig på. Snurrade runt på campus ett tag igår med trevligt sällskap och många klädlager, frös och drack gin i lärarhuset för att bli varm. Snurrade vidare till knäppa hus med mystiska fester, blev uttråkade och avslutade kvällen ganska tidigt på Ålidhem med falafel och honungsvatten. Bättre så. Den sista april får mig alltid att känna mig som om jag fortfarande är femton. Det är rätt otrevligt, jag gillade inte att vara femton.

Hemma i Älvsbyn hade någon bränt upp majbrasan i söndags. Grattis byn.

Idag har jag kurerat min begynnande förkylning och halva baksmälla med demonstrationspromenerande och kaffe. Pratade med pappa som klagade på att ingen i demonstrationståget hemma var yngre än 55 och att man missade tåget om man råkade blinka vid fel tillfälle. ("Alla ungdomar var väl hemma och kurerade sig efter gårdagens borgarfasoner/supande och våldtagande. På min tid var vi minsann ute och demonstrerade som sig bör!" vilket mamma kommenterade med repliken "Jadå, att demonstrera trots en småborgerlig bakfylla är ju också en Uppsalatradition...")