Bra saker

Tes&Elin-besök under den gångna helgen. Stöd, pepp och sällskap.

Karmapianot som föll med en skrämmande hastighet mot mitt huvud har avvärjts. Jag är stolt över mitt eget mod.

Laakso på Scharinska om två veckor.

Jag har nästan koll på praktiken.

Jag har fått tillbaka min bubbla. Ensamhet är skönt.



Obra saker

Det är inte så kul att alltid vakna ensam, somna ensam, äta ensam.

Det är kallt.

Jag är bitter som få på min utbildning.



Idag skulle Axel ha fyllt 25. Huh, världen är fortfarande konstig.

She's been blinded by the stars and the dreams that she craved.

Underbara, underbara Mando Diao. De gör mig inte besviken den här gången heller. Never Seen the Light of Day är så klockrent fantastiskt genombra att jag blev helt skakig vid första genomlyssningen och fortsätter tappa andan varje gång jag lyssnar på det. Melodierna går som sylar rätt in i hjärtat. Björn Olsons stråkarrangemang lyfter bandet till nya höjder. Varje taktslag på titelspåret är som ett slag i magen, on and on and on she goes indeed. Dalarna är det vackraste de gjort. Förstasingeln får mig att skuttdansa med både pop- och folkmusikhjärtat hamrande halvvägs ut genom bröstkorgen. Hela skivan lyfter min haka och rätar ut min rygg och får mig att tro på att jag kan vråla ner stjärnorna i ren trots mot att världen vill förändra mig.

De är kanske inte världens bästa band. Men de är det bästa bandet i min värld.

Helgredovisning

Fredag: Skola, handledarsamtal, hem. Erbjudande om förlorad värdighet på MegaZone, men jag var så trött att jag knappt kunde stå. Såg det första Simpsonsavsnittet som sändes och tillbringade en halvtimme med att med jämna mellanrum utbrista "aaaaargh, det är något fel, det känns som om jag är hög" (alla karaktärer var skitkonstiga, det var lite som i en dröm där ens mamma plötsligt ser fel ut). Sen läste jag Pratchett under glada skratt och tidvisa utbrott av högläsning som A inte begrep och och somnade som en klubbad säl.

Lördag: Vaknade efter tio timmars sömn och fnittrade skadeglatt år A som skulle på professorsutnämning. Han for och jag sov två timmar till innan jag klev upp och såg på Gilmore Girls.
Kvällen ägnades åt utgång med tjejgänget Plattan I Mattan. Jag hade första skrattattacken hos kollektivkamraten när vi skulle gå och sista utanför hennes port när vi kommit hem. Sjukt, sjukt, sjukt rolig kväll. Förfesten var helt galen, vi skrämde livet ur känsliga stackare (min och Karins skrattattack över att vi blev av med oskulden på samma ställe och resonemangen om buksvägerskeskap i femte led var kanske lite ocensurerade) vilket inte var första gången. Subjekt innehöll dansande, drinkar med humoristiska namn, min Star Trek-klänning och jag tror inte vi satt ner mer än kanske tio minuter under hela kvällen. Efteråt blev jag medbluffad på Max, varefter Världens Roligaste Bussresa inleddes. Hetsande till indiskret raggning, tidvisa rop om att folk borde hångla, vadslagning och män som bad oss dämpa oss och fick ett stort leende och repliken "fel tjejer, fel dag" slängd i ansiktet. Störtade i säng efter tre, fortfarande fnittrande.

Söndag: Seg, seg, seg. Måste komma ihåg att låsa dörren till rummet när jag går och lägger mig. Frukost och fika på Skogis där Aragorn-sången sjöngs med stor glädje. Läst och sovit. Sett Science of Sleep och ätit ett paket glass med A. Bra dag, trots huvudvärken.

Bra helg. Nu helvetesvecka med hemtenteskrivande och praktikplanering. Hjälp.

I know this is surreal.

Spindelflickan ligger så nära ytan, hon så nära att kunna bryta igenom att jag kan känna hennes klor mot insidan av min hud om jag stannar upp för länge. Hennes destruktivitet är som ett svart moln längst bak i mitt huvud, hennes varnande ord om att jag kommer att hata hata hata ekar så fort jag är ensam. Jag kan bara vänta på att hon ska bryta sig fram och ta över, att de svarta kanterna på synfältet ska komma tillbaka och att jag ska börja slå sönder saker. Hennes svärta fräter sönder och gör allt som är vackert och bra fult och frånstötande. Hon förvrider min syn och gör att jag vill förstöra min omgivning. När hon bryter igenom tappar jag kontrollen och förstör förstör förstör, när jag drivit undan henne står jag mitt i förstörelsen och försöker pussla ihop migsjälv. Hon får mig dessutom att tro att jag förtjänar det, att inget bra kan hända mig, att jag inte förtjänar någonting.

Så för tillfället springer jag så fort jag orkar och hoppas att jag kan hitta ett gömställe där hon inte kommer att kunna förstöra något annat än mig.

Klaffar klaffarna?

Hemma hos föräldrarna. Lillebror försöker strypa min näsa med en gummisnodd (han är rätt charmig, men tidvis undrar jag om han kommer från den här planeten överhuvudtaget). Tacomiddag med glad cynism från mig och syster, dubbelavsnitt av Simpsons med mamma, Musikbyrån och sen nattpromenad genom byn. Tågresan var solig, sömnfri och med snö. Jag läste Hjälp, jag heter Zbigniew och låg tidvis dubbekvikt i sätet av tyst skratt. Tjejen som satt bredvid mig måste ha trott att jag var helt galen. Det var skönt att inte sova, bara läsa och tänka i tre timmar. Dessutom, var tankarna för en gångs skull ganska positiva. Magen pirrar (och det här är verkligen inte rätt helg att åka hem), men det är inte särskilt ångestladdat och jag tänker försöka att inte övertänka saker. Gör något mig glad så är det bra, och jag måste sluta flervarvsanalysera saker, åtminstone om jag ska envisas med att vara så jäkla negativ.

Och J, tack för Lady Sov. Nu är jag kaxig igen, klockrent.

Always keeping all your borders up.

[Varning: Följande inlägg innehåller både självömkande, självfixering och förmodligen ett tidvis äckligt nedlåtande tonfall.]

Det måste finnas gränser för hur plötsligt det får bli så kallt att man måste sova med filtar ovanpå täcket. För tre dagar sen kunde jag ju knappt sova med täcke.

Det måste även finnas gränser för hur hårt saker får slå. I en fåtölj på UB, med en bok som är en eventuell uppsatsgrund slår det mig att det här är ju jag och som på beställning kommer illmåendet och svimmningskänslorna. Slå bort slå bort, och jag går till ett annat rum och läser om inter- arke- och metatextualitet istället tills jag är nog lugn och balanserad för att cykla hem i kylan. Att säga att jag lagt ner de uppsatsplanerna är väl ganska överflödigt?

Några av mina klasskompisar anser att "brännbollsträ" är ett värdeord. Jag försöker påpeka något om att tolka texten och sin egen reaktion aningen separat, men de verkar sitta fast i det pseudofrireligiösa "det känns så, för mig"-gunket jag lärde mig att hata sommaren när jag var sjutton. Det där folk känner efter hela tiden och inte kan bortse från ens den minsta lilla känsla utan genast måste agera utifrån den. Känslor är irrationella och får en att göra dumma saker, och de där allra minsta, hävdar besserwisser-Kattis (att sen besserwisser-Kattis iflertalet diskussioner med andra besserwissertyper hävdat att mänsklig rationalitet är en myt kan vi väl bortse från (mänsklig, eller åtminstone Kattisk, konsekvens är precis lika mytologisk)), kan man väl förihelvete bortse från lite då och då, framförallt om man har några som helst intellektuella ambitioner.
Men, H kallade mig ju för känslokall över morgonkaffet. Jag ifrågasatte det uttalandet och undrade vilken Kattis hon hade träffat så högt att det ekade i hela humfiket innan jag hann inse att en människa som inte gråter till filmer och som bara ger uttryck för överlägsen irritation eller skrattkrampsglädje över knäppa ordvändningar kanske uppfattas som känslokall i en miljö där folk gråter av Du är vad du äter och blir ledsna över kuggningar. Jag kan inte bestämma mig om jag är glad över att jag faktiskt lyckas lägga band på berg-och-dalbanan åtminstone på skolan eller om det oroar mig att folk jag ändå spenderat en hel del tid med missuppfattar mig och tror att jag är något jag absolut inte är. Jag är ju inte känslokall, jag är ju bara "en hyffsat ok skådespelerska när det behövs" (citerat direkt från Kattis-när-hon-var-arton). Jag vill ju vara äkta och på riktigt och alla de där andra positiva sakerna. Men vem fan skulle då orka med mig?

Sen tänkte jag en hel del på politik, identitet och den skavande klasstillhörigheten idag också, men det får jag skriva om någon annan gång.

Nu, stänger vi av självreflektionen för en stund och går och gör kaffe istället, Kattis. Skärpning.

Head, meet Desk

Föreläsning om filmanalys, en vecka totalt under första två terminerna (vansinnevansinne) och jag sitter nästan med huvudet mot bänken. Svammel, referat till enbart tio-tolv år gamla filmer och ingen struktur. En klass som inte protesterar, utan bara suckar när någon börjar ifrågasätta vad lärarna säger. Vet de inte, förstår de inte att vi som tjorvar med lärarnas definitioner har en poäng med det? H skrattar när jag svär över studierna, jag skrattar när hon svär över administrationen, så jag har iallafall en allierad.

Allierade är bra saker. Jag spenderade åtta timmar i ett vardagsrum med några av mina skummaste sådana igår. Jag var småbakfull och M pratade metafysik utan att ha kaffe hemma. Världen är som en plötsligt uppstådd pannkaka och vi är alla svampar, "den mänskliga kroppen fungerar inte utan ändtarm" och drakkycklingsmobbing. Vi har ambitioner, och i vår kommer jag att gråta över mitt beslut att stanna kvar i gruppen, men just nu känns det kul och givande.

Det tog drygt tre timmar att städa de gemensamma utrymmena i min korridor. Städningen involverade grotesk tjuvstart på brännbollsyran då vi slängde ut en soffa, en fåtölj och ett litet bord genom fönstret. Nu är det väldigt rent, och jag är inte rädd för mina korridorsgrannar längre. En liten seger.

Nothing says "romance" like a kidnapped, injured woman, eller, Neil's there when you need him.

Stardust var fin. Boken är inte min absoluta Gaiman-favorit (det är American Gods, utan tvekan), men det är ju Neil som har skrivit den och jag har fortfarande inte läst något av den mannen jag inte älskat. Och det är en välskriven, underhållande, vacker saga.
Filmen var inte lika bra, den var lite för rar, snäll och klichéartat designad, men den var ändå vacker, rolig och som fnittrigt balsam på min oroliga hjärna. Robert deNiro var fantastiskt rolig, Rupert Everett gjorde världens snabbaste biroll, Ricky Gervais var en apa och Claire Danes ligger ganska högt på min lista över skådespelerskor-jag-avgudar (kan bero på Romeo + Juliet, min favorit-Shakespearefilmatisering). Lägg på äventyr, flygande pirater, getter(!) och det gör inget att den drömlika, lite mörkare undertonen som alltid finns i Neils berättelser saknas. Ibland vill jag bara få fnittra och titta på vackra och/eller underhållande saker.

Vill man ha mörk, drömlik och hänförande Neil Gaiman-film så ska man se Mirrormask. Den är...speciell. Om man pallar surrealismen och magin är den dock hur fascinerande och vacker som helst. Nästa år kommer Coraline, som är baserad på Världens Läskigaste Barnbok. Jag längtar, men kommer förmodligen att behöva ungefär tjugo nya frottésälar för att kunna sova efter att ha sett den. Det är iallafall vad som händer om jag läser boken. Och jag är åtminstone femton år äldre än bokens egentliga målgrupp.
Det ryktas även om ett samarbete med Pans Labyrint-regissören Guillermo delToro. Med tanke på hur rädd jag var när jag såg Pans Labyrint kombinerat med hur mycket Neils berättelser kan skrämma mig så kan det hända att jag kommer att behöva stesolid för att kunna sova efter det. Det kan också hända att jag kommer att vägra lämna biosalongen. Pans Labyrint är, trots att det är fruktansvärt skrämmande, en av de vackraste filmer jag någonsin sett och Neil har förmågan att fabulera ihop historier som är så vackra att man tappar andan. Murder Mysteries, till exempel, är något så sällsynt som en deckarhistoria med kärleksinslag som jag gillar. Läs den. Och Neverwhere. Och allt annat Neil har skrivit.

Och se Stardust. Tori Amos träd är inte med, men den är bra iallafall.

Måndag: Dimman äter älven och det är sjukt vackert. Små vattendroppar täcker mina kläder och efter en dryg timmes vandrande är min lugg klistrad mot pannan och vattnet rinner som tårar över ansiktet. Jag driver fram längs med gatorna med Fionn i mina nya hörlurar och kan spola bort en månads grammatikplugg, som visserligen är intressant men bara inte känns viktigt, från huvudet.

Tisdag: Jag bankar huvudet i bordet på en föreläsning när mina medstudenter tjafsar. Sen får jag dock lyssna på en föreläsning med en lärare som vet vad hon pratar om (även om det känns som om jag haft föreläsningen förut) och får löfte om en av de saker jag gillar med min utbildning. (Ljuva litteraturanalys, så jag saknat dig!)

Onsdag: Vettig grupp. Min hjärna vaknar när jag får bena i herr Loes ord. Ett vagt hopp om en nytändning? Trehundra sidor lästa på knappt två timmar, träning och kollektivmiddag. Effektivitet känns bra i benen.


Bloggblandband? Jomenvisst. Temabefriat.

Det är höst, och i ett hörn av min hjärna regresserar jag till mina gothdagar och lyssnar på Cinema Strange - Tomb Lilies, som nog egentligen bara är något för de som gillar Mycket Märklig Sång. Fint är det, i varje fall.

Pete Doherty plundrar sin egen historia friskt på Shotters' Nation. Då det han återanvänder är låtar och slingor som funnits i mitt hjärta i tre år känns det lite märkligt. Det är dock skönt att höra att Pete om inte annat börjar få ordning på musiken igen. Babyshambles - French Dog Blues är en återanvändning av gamla (underbara) demon Half Cocked Boy. Detta gör den dock inte mindre bra. Det är skönt när ens hjältar börjar resa sig igen. (Jag föredrar dock fortfarande de gamla demospåren.)

Cobra Charlie - Information ger mig ilska och energi nog att hålla mig på fötter när dagarna blir för tunga. Det är dessutom en sjukt bra låt att stänga ute IKSUs hemska gymradio med. Att sen Navid Modiris groteska produktivitet ger mig ålders- och prestationsångest får jag helt enkelt leva med.

White Chalk låter inte som något annat PJ Harvey-album. Det är dock smärtsamt vackert. Första gången jag hörde When Under Ether blev jag så paranoid att jag knappt kunde sova efteråt.

Fina, fina Patrick Wolf. Han kan få till och med världens mest irriterande Mika att låta intressant och udda. Remixen Patrick gjort av Love Today har inte så mycket gemensamt med originalet i stämning och är mycket, mycket bra.

Det får räcka så, nu ska jag se på Top Model.

Skit i att räkna.

Morgon. Kaffe. Det luktar brandrök, men det kan lika gärna vara jag som inbillar mig. Någonstans brann det igår, efter rosa och lila himmelska urladdningar och ett värmeverk som lät som att det slet sönder världen. Sånt man hör när regn och åska sliter ut en på promenad. Mitt hår är skitkonstigt idag, för jag somnade med regnvatten på kudden, men det kan jag leva med. Jag vaknade i ett hörn av min säng med fem kuddar och en frottésäl som en mur runt kroppen. Jag undrar vad jag har drömt inatt?

Tenta om en timme, jag har varit vaken längre än så. Jag måste förhindra härdsmältan. Sist jag skrev en tenta ställde jag mig upp och gick långt innan jag var klar, bara för att meningslöheten och rastlösheten blev så total. Jag vill bli lärare, men vad den här utbildningen ger mig är ganska ofta ett stort frågetecken. Inspiration, tack.