Saker jag lärt mig:

1: Jag har blivit en mes.

2: Att försöka sova en lördagkväll på Ålidhem kan vara svårt. Vid elva så töms alla förfester. Det vaknar man av.

3: Sover man nästan tretton timmar istället för att gå ut så var det nog en bra idé att skippa ShapeUp.


ETA: Att sen, efter galet många timmars sömn, träna tills jag inte ser omvärlden längre är något jag vet att jag mår bra av, men ofta måste påminnas om. Det kommer att kännas imorgon, men det kommer det att vara värt. Jag ska bli stark nog att kunna springa undan från all jävlighet som förr eller senare kommer att hinna ikapp mig. (Jag hoppas att det fungerar så, att jag genom att släpa mig till IKSU nog ofta kan bli fysiskt stark nog för att kunna springa ifrån monstren som lurar i mitt bakhuvud.)

Jag borde tentaplugga, jag borde läsa allt jag har sagt att jag ska läsa den senaste månaden, men det är som att jag inte kan bromsa min hjärna på ett ställe, den bara fortsätter springa och vimsa runt som om jag inte hade viktigare saker för mig än att fundera på mitt eget jävla mående ur femtioelva olika perspektiv.
Självfixeringen är verkligen total, tänker jag på andra mäniskor är det alltid i relation till mig, tänker jag på deras mående är det min egen eventuella skuld jag mår dåligt över. Sen får jag dåligt samvete över att jag är självfixerad och det är ju också självfixerat. Försöker jag göra det bättre är det ju dessutom bara för att jag själv ska må bättre, PANG, självfixering igen. Allt blir en snabbt krympande cirkel när jag hamnar i de här tankemönstren. Tar jag mig ur den släpper självfixeringen, men hur tar man sig ur sitt eget huvud?

Jag har träffat högst tre människor som fått mig att klara av att slå mig genom skallbenet och inte vara så förbannat trasslig. En varken vill eller har jag kontakt med längre, de två andra träffar jag för sällan för att deras blotta existens ska hjälpa mig ut. Det är besvärligt att det är så svårt att hålla kvar människor. Men å andra sidan är det svårt att släppa dem också även när man vet att man borde. Jag har medvetet brutit kontakten med tre människor i hela mitt liv. (Fast jag har inte alltid berättat det för dem. Kontakten sitter i mitt huvud.)
En vägrade jag ha kontakt med när hon övergav mig och ställde sig på de andra tjejernas sida. Henne pratar jag med när vi springer på varandra.
En bröt jag med när jag fick nya vänner och hon såg ner på dem. Henne saknar jag och försöker prata med lite då och då.
En sabbade omedvetet massor med saker i flera år och gör fortfarande att jag tappar fattningen totalt. Honom saknar jag så att det gör ont, men jag klarar inte av att ha honom i mitt liv.

Jag kommer ingenstans genom att skriva om mig själv.

Visst är himlen vacker idag?

Sa en väldigt vis man, när världen kom för nära inpå.

Jag minns vem som sa det, men det var natt, och vi tittade på himlen för att slippa titta på varandra. När jag tittar på resultatet förstår jag varför vi envist stirrade på himlen istället för varandra, varför vi gjorde solblindheten till ett val. Och varför jag behöll metaforerna och fortfarande uttrycker så mycket med spökdjuren, glasskärvorna, himlaljusen, klockslagen, rakbladsmänniskorna och pistolskotten. Iallafall i mitt eget huvud, jag har förlorat mycket av min förmåga att kunna fästa orden på papper. Eller så försvann motivationen när jag drog upp taggtråd runt delar av mitt inre liv och bestämde mig för att folk aldrig mer skulle få komma dit. Det gjorde mig mindre trasig och jag slutade falla fritt hela tiden, men samtidigt avstod jag från ganska mycket annat för att få den säkerheten. Jag kan inte koppla samman glasskärvorna med mina naglar och gubben-i-fönstret om jag inte gör det i vild desperation. Att lova att aldrig mer ge någon den makten gav mig kraft nog att inte krossa mig själv genom att försöka riva en mur medelst tacklande, men spökdjuren och himlaljusen blev kvar bakom taggtråden.

Jag har kvar min längtan och mina vackra intentioner ändå.

I don't know where she ends and I begin

Det finns några kvinnor som genom sin musik byggt mig. Utan dem skulle jag inte finnas, i alla fall inte som den jag är.

Tori Amos - Siren. Tori sjunger om religion, sex och massor av annat med en röst som ibland låtersom mina inre monologer. Hon har lånat ut sig själv till ett träd i en av Neil Gaimans böcker. Hon är den viktigaste artisten i mitt liv.

Hole - Violet. Den här låten var det första jag hörde av Courtney Love. Jag var 14. Det var något av en uppenbarelse, en plötslig förståelse. Att vara söt och hålla käften var plötsligt inte det främsta alternativet, det gick att existera på ett annat sätt. Mitt liv hade nog varit lättare utan den insikten, men jag hade inte velat vara utan den.

Garbage - Only happy when it rains. Alla tjejer som vägrade vara glada och tacksamma på nittiotalet har den här låten i sitt soundtrack. Så även jag. Shirley får mig att vilja sparka sönder alla begränsningar, att spräcka dem i höga klackaroch med perfekt applicerat läppstift. Girl power i sin bästa form.

Siouxsie and the Banshees - Rhapsody. Den coolaste, mest begåvade och intressantaste kvinnan i den första punkvågen. Stilikon och motvillig förebild för alla gothtjejer på planeten (och jag var en av dem under en drös år). En av rockhistoriens bästa sångerskor. I år fyllde hon femtio och har nyss gett ut ett nytt album.

Dessa kvinnor är min heliga kvartett, de har byggt upp min personlighet, tröstat och stärkt när allt har varit jobbigt. De har varit mina systrar, mammor, gudmödrar och vänner. Tillsammans med Kate Bush, Hannah Fury, Karen O, Lisa Moorish, Cerys Matthews, Patti Smith, Debbie Harry, Kathleen Hannah, Björk, Melissa AufDerMaur, Kate Jackson och en jäkla massa andra damer håller de mitt huvud över vattnet.

Saker som legat i lådorna

Det finns sjukt mycket grejer i mitt huvud som jag vill skriva om. Då jag verkar lida av någon sorts trötthetsrelaterad ADD kommer jag dock aldrig att skriva ett helt inlägg om någon av dem, så här kommer två av dem, i kortform.

• Jag är allergisk mot begreppet "mysig"("mys", "mysa"). Att höra det användas får min ryggmärg att försöka krypa upp i hjärnan, så obehagligt är det. Det står nämligen för massor av saker jag ogillar eller tycker är obehagliga. Förnöjsamhet, fysisk närhet, bakgrundsljud, stillsamhet, oförarglighet. Uuuurgh. Avskyn skulle kännas pubertetspatetisk om den inte var så fysisk. Jag kan verkligen känna gallan i halsen och rastlösheten i varje kroppsdel om någon refererar till sin helg/partner/lägenhet/tröja som "mysig". Mjuk, lugn, varm, mesig...vad som helst, bara inte detta evinnerliga mysande.

• Jag är på något plan övertygad om att det här inte är det verkliga livet. Min livliga fantasi har ställt till det i min hjärna så att jag omöjligen kan ta den grå verkligheten som sann. Tidvis är jag helt övertygad om att jag snart kommer att hitta porten in i den verkliga världen. Sådana dagar är jag mer eller mindre okontaktbar, då varje ljusreflex, varje ljud, varje vindpust kan vara en ledtråd eller en port. Ibland blir jag så frustrerad över att jag inte kan hitta porten och så rädd för att måsta leva hela livet i det jag uppfattar som en skuggvärld att jag får panikattacker.

• Den föregående punkten ihoplagd medbakgrunden till delar av den första punkten gör att jag väldigt ofta inte vill vara mänsklig samt att jag ibland får för mig att jag inte är det. Det har lett till ovilja att bli sedd av andra, allmänt underligt beteende och ibland ett människoförakt som är nästan kvävande. När jag äcklas av att min hud har färg, när jag manipulerar mitt utseende åt det onaturliga hållet och när jag spenderar mer tid i skogen än med andra människor kan jag glömma att jag nog trots allt är mänsklig ett tag. Då lugnar jag ner mig.

Mede tanke på de två sista punkterna är det nog inte så konstigt att jag gillar att lajva...

Inte som det var tänkt.

Igår, i en ganska konstig kyrka i Norrfjärden, sjönk det nog slutligen in. Axel Otippad är borta. Begravningen fick det dessutom att sjunka in att vi är vuxna nu.

Men egentligen var det inte tänkt att det var så här det skulle vara. Vi skulle inte hetsa i samlad tropp till en kyrka för första gången på grund av en begravning, vi har ju inte gjort det för bröllop eller dop än. Grabbgänget skulle inte vara stiliga och ha nya Converse medan de skakade av gråt framme vid kistan, de skulle vara glada och om de rödögda skulle stå med armarna om varandra skulle det vara för att stötta varandra efter en intensiv svensexa eller något liknande. Gråten skulle inte få hans mamma att skaka, den skulle filtreras genom ett leende och en hatad bild skulle tas fram för att driva med någon, den skulle inte stå på en kista. Jag skulle få hälsa på Simon, som jag känt sen BB, med ett leende, jag skulle få spana på min mellanstadieförälskelse och konstatera att ja, han har det fortfarande/ew, jag var galen när jag var liten.
Men så blev det inte. Istället blev det spänningshuvudvärk, vita gerberor och sorg.

Vi är vuxna nu.

Snart är bara Dylan kvar...

I förrgår var det två år sen farfar dog. Jag sörjer honom inte direkt, men saknar honom hela tiden. Speciellt när jag är hos mamma och pappa. Jag saknar hans värme, kaffedrickandet, de starka händerna och skrattet som var lika bullrande och hjärtligt när han var gammal, ihopsjunken och trött som när jag var liten och han var den största människan på planeten.

Det är tre veckor sen Axel dog. Begravningen är på fredag, och jag hoppas att jag då kan begripa att han är borta. Morfar, farmor och farfar var gamla när de dog, deras begravningar var sorgliga, men naturliga. Axel var inte ens 25 och hans död var inte naturlig. Jag är bitvis livrädd för begravningen, bitvis längtar jag. Jag vill få förstå, på riktigt, att han inte kommer att komma tillbaka.

Det är tur att det är höst, det lyfter hjärtat en aning.

Vi återupptar nu de normala...sändningarna?

Whatever. Sommaren är slut, jag har lyckats fixa internet på Ålidhem, så nu tänker jag återuppta mina bloggblandband. Som alltid, z-share, så det går bra att provlyssna.

M.I.A - Bamboo Banga. Fröken Arulpragasam blir lite coolare och bättre för varje låt jag hör och Kala var sensommarens mest efterlängtade skiva. Den inleder med...Bollywood-körer, lager-efter-lagerproduktion och jag tycker fortfarande hon låter som Einstürzende Neubauten skulle gjort om de inte varit så förbannat tyska och pretentiösa. Att hennes efternamn sen låter som en trolformel från valfri serietidning? Extra bonus.

Black Wire - Promote the Happy Hours. Oh, oh, oh, ooooh. Ett av den senaste årens bästa brittiska band, tyvärr nysplittrade. Jag har skrivit om dem tidigare, och står fortfarande för allt jag sagt. Lyssna, det räcker så.

The Pan I Am - Vanilla Death Baby. Från ett annat fantastiskt, splittrat band kommer Ed Larrikin. TPIA låter inte alls som Larrikin Love, men när mitt hopp om att Eds Patrick Wolf-artade typ av skruvat genialisk kreativitet ska fortsätta vara en del av mitt liv.

Frankmusik - Made Her Smile. Mindre skruvat, mer pop, men hysteriskt på ett ganska charmerande vis. Popjustice hävdar att man bara kan dansa till Frankmusik "if you're on that killer rave drug called ecstasy". Jag vet inte om jag håller med. Det kanske blir lättare att inte skada sig då.

Stars - The Night Starts Here. Jag måste komma ihåg att lyssna på den här inför varje utekväll i höst. Groteskt vackert.


Nu måste jag sova.

nothing but question

Sommaren är slut på riktigt (jag har haft både vantar och mössa på mig den senaste veckan). Sammanfattningen är svår att göra, då den fram till för två veckor sen hade varit en trevlig, om än lite tråkig, sommar. Sen blev den en konstig, overklig och sorglig sommar.

Jag är hur som helst tillbaka i Umeå, med ny klass, ny kurs och lite andra nya saker. Dock utan cykel, för den glömdes hemma i Älvsbyn. Apa, minst sagt.

Jag vill passa på att i förhand be om ursäkt för höstens: bortglömningar, missförstånd, förolämpningar (förutom de som är meningen), snobberi, svammel, panikfyllor, paranoior, stölder, slagsmål, utnyttjande, psykryck, tuppjuck, förseningar, idiotförklaranden, musikterrorism, gerillaföreläsningar, dåliga inflytanden och säkert en massa annat också.