Forever Untitled

Jordens meningslösaste föreläsning. Eller, menlös snarare än meningslös. Och återigen tanken, vadfangörjaghär? Den som jag inte får tänka. Slår den rot för djupt kommer jag att bli galen och rymma. Igen, och jag är för gammal nu, måste skärpa mig, måste ta tag i livet och mig själv och börja bygga något bestående. Sägs det. Men jag vill inte riktigt.

Under helgen såg jag nämligen vad bestående kan innebära och vad det gör med folk. En hel hög med människor som aldrig kände något behov av att lyfta blicken och som aldrig kommer att göra det. De är lyckliga, men det är de som stod bredvid och försökte, men inte kunde, se över sina vänners böjda huvuden som gör att jag får ont i magen. Jag har sett vad som händer med dem när de blir äldre. De blir bittra, sorgliga och fast. Fast i samma spår som de alltid suttit i, med samma människor, samma nöjen, samma allt. Det händer med många. Inte med alla, människor kan stanna kvar i byn och vara lyckliga. De kan tillochmed stanna kvar i byn och fortfarande förändras, men vissa behöver komma därifrån. Jag vill inte att någon jag bryr mig om ska vakna upp om femton år och inse att deras liv inte blev just något mer än Storgatan-rondellen-Lomtjärn-Kanis. Risken finns, och jag får ont i magen bara jag tänker på det. Snällasnällaflymedandukan.

Förutom Vlovs nycklar lyckades jag förövrigt ta med mig bror1s MABD-skiva, mammas bok och bror2s sockar. Smidigt.

What Would Morrissey Say?

Åter hemma i Umeå. Helgen innehöll...inte så mycket. Jag har ätit för mycket, suttit med en kudde på huvudet och känt mig som en utomjording hemma hos Therese och spenderat tid med Felicia. Felicia är en liten blå Skoda som vi fått låna av en av mammas vänner. Jag och Felicia kommer utomordentligt överens. Inte för att jag ogillar Vlov, men Felicia och jag är ganska lika. Små, runda och ettriga. Dessutom går det såinihelvete lättare att köra fort med Felicia. Kanske inte en fördel...

Jag harläst klart Gösta Berglings Saga. Den var lite ansträngande. Jag är glad att mitt liv är tråkigt och inte innehåller särskilt mycket förtärande passion. Faktiskt.

Hoppsan. En av Vlovs nycklar följde visst med till Umeå. Klantigt, minst sagt.

Södra Hamn

Jag drömde att jag drunknade i Södra Hamn i Luleå, precis nedanför kranen. Vi hade varit och hälsat på mammas faster, som hela min barndom bodde precis ovanför hamnen. Av någon anledning försökte jag och min gymnasievän A balansera på en av isbrytarna och jag ramlade i. Hurgh, jag har inte drömt drunkningsdrömmar på ett tag. De är rätt obehagliga.

För att fortsätta listan-på-saker-som-finns-i-mina-föräldrars-hus...

Brist på värme. Det är aldrig varmare än sjutton grader här på vintrarna. Jag trodde att jag klivit på något vasst när jag satte ner fötterna på golvet i morse. Fy satan.
Min gamla våningssäng. Tyvärr kan jag inte sova i överslafen, då jag som småneurotisk sjuåring tuggade sönder fallskyddsbrädan.
Hysteriskt roliga middagsdiskussioner. Och middagssällskap.

Vilda dagar. Eller ej.

Jag är i föräldrahemmet. Här finns det groteska mängder mat. Det finns även en skogstokig syster. Och en bil. Jag har okynneskört runt och skrikit med i War On Want och sladdat hundraåttio grader när jag hade lite bråttom in på mammas gata. Tur att det är lite trafik i Älvsbyn.

Det är märkligt att bara ha ett hus. Vi har haft två hus, med eller utan en farfar i det ena, sen jag var sjutton. Jag vill hela tiden traska över balkongen och in till tystnaden och alla hans saker, men jag misstänker att den nya grannen skulle bli lite förvånad. Försäljningen har dock resulterat i ganska många roliga fynd, bland annat en servis värd runt tjugotusen kronor. Helt stört att galna människor betalar så mycket för porslin. Pappa funderar på att slå sönder den, bara för att känna hur det känns. Pappa kanske inte är riktigt klok.

Tre dagar. Jag hinner hämta andan på tre dagar.

Bite me.

Idag. Passar denna blogs namna alldeles utmärkt. 'Kinell. Min telefon har fått spader och just nu flyger ett sms av ganska så intern natur omkring och jag vet inte vem det kommer att hamna hos. Så får någon som läser det här ett sms om att bita folk, så...ignorera det, det är mycket svårt att förklara varför just den människan ska bitas. Det har dock varken med sex eller ilska att göra. Antar jag. Om jag inte är knäppare än vad jag trodde. (Det refererar till en passage i Liftarens och har mer med mig att göra än med någon annan. Kommunikationshelvete.)

Imorgon ska jag åka tåg.

Jag har ingen Bibel. Med tanke på pappsens yrke är det ganska fånigt. Han hävdar att jag vansläktas något alldeles fruktansvärt. Jag antar att det här skulle vara en dålig vecka att berätta för honom att risken att han får se mig gifta mig i en kyrka är ungefär lika med noll...

Idag var. Stört. Jobbigt. Fel fel fel. Mitt huvud kändes helt fel påskruvat. Förmodligen för att jag vaknade helt övertygad över att jag var på väg ner från något som jag inte borde ha tagit och ville ha mer och den känslan satt kvar hela dagen, så till den milda grad att jag tittade på mina armar efter sprutmärken. Det fanns inga. Tur.

Det är nog tur att jag ska hem till föräldrarna till helgen så att jag får ha mitt februarisammanbrott där. En gång varannan månad har jag nämligen ett fysiskt sammanbrott på grund av att jag stressar för mycket. För det mesta blir jag bara febrig och sover tretton-fjorton timmar per dygn, vilket inte är så farligt, men det är onekligen behagligare att göra det någonstans där någon annan handlar mat och där det finns folk att prata med när man väl orkar vara vaken.
Ett annat alternativ skulle naturligtvis vara att sluta vara så förbannat stressad och att börja ta hand om mig själv bättre, men det skulle kräva tid och energi och ett lugn jag hittills i mitt nästan tjugofyraåriga liv inte hittat. Jag är lättstressad, det får jag helt enkelt leva med.

Enligt dagens föreläsning kan dekadensen och moralens förfall spåras till försämrade grammatikkunskaper hos den yngre generationen (inte exakt, jag parafraserar och överdriver, men tanken var oerhört underhållande). Jag hävdar att det möjligtvis kan vara så om man tittar på vissa delar av min egen dekadens och mitt personliga moraliska förfall (alla som sett mig bli bitter och arg över folk som inte kan skriva ordentligt kan kanske förstå det där, åtminstone om man ska räkna småaktig ilska som ett led i det moraliska förfallet) men att moraliskt förfall och dekadens snarare borde leda till försämrad koncentrationsförmåga och därigenom försämrad grammatisk kompetens.

Helgens bästa telefonsamtal alla kategorier var förövrigt när Eve ringde och bad om en vägbeskrivning. Till Nambucca. Där hon måste ha varit trettio gånger. Nambucca ligger i London. Jag var i Umeå. Eve måste skaffa sig en karta + ett lokalsinne. Dessutom är det sjukt lätt att hitta dit. Mitt mellan Archway och HollowayRdStn, på Holloway Road. Är ni i krokarna rekommenderas det starkt. Möblerna äter folk, men folket är trevligt och Strongbowpinten billig.

Bedridden

Jossan hittade en muskelknut i min fotled igår. Kul. Jag vet att mina axlar och min nacke i princip ser ut som ett juniorscoutläger, men börjar jag få knutar i fötterna också så är det nog dags att stressa av.

Eller så borde jag köpa bättre skor.

Sagda muskelknut har sett till att jag i princip spenderat hela söndagen på soffan med antingen en bok eller datorn i knät. Jag har lyssnat igenom 2-3 Manic Street Preachers-album, något jag inte gjort på evigheter, och kommit fram till att de är ett band jag gärna hade upptäckt när jag var femton, lilahårig och så arg på världen att jag inte ens kunde skrika. Som det blev upptäckte jag dem när jag var tolv, glömde bort dem i sju-åtta år och återupptäckte dem när jag var 20. Jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på dem, jag vet inte ens om jag tycker att de musikaliskt sett är särskilt bra, men det de står för, deras estetik och ideologi går väldigt ofta ihop med min. Judge yr'self och allt det där. Samma sak som drog mig till The Libertines, samma ideologi, även om situationen och estetiken var annorlunda. Döende Walesiska småstäder och London är knappt på samma planet. Samma impulser finns dock både hos storstadsungarna och de som växt upp i alltings periferi.

Synd bara att Pete (precis som Richey) bestämde sig för att självdestruktivitet kunde vara ett konstnärligt projekt. Synd för honom då han blev om möjligt ännu trasigare, synd för oss som avgudade honom som ser en av våra hjältar försvinna i en oproduktiv dimma, utan några som helst konstnärliga ambitioner eller någon form av fokus kvar. Richeys fans kan åtminstone minnas honom med ett romantiskt skimmer, Pete tog vår hjältedyrkan ifrån oss. Jag misstänker att det finns en läxa att lära där någonstans, att hjältedyrkan faktiskt är precis så dumt och skadligt som min mamma säger, men Petes fall påminner mig varje dag om hur vidrig och grå verkligheten är.

Ergh, jag svammlar och skulle egentligen vilja skriva något klokt och insiktfullt om det här, men jag har så svårt att vara klok och insiktsfull (för att inte tala om strukturerad och begriplig) när det gäller musik. Det är så djupt knutet till identitet och känslor och min syn på världen att jag ibland har svårt att komma ihåg var jag slutar och melodierna börjar.

Jag har inte råd att köpa skor idag.

Idag ligger jag på golvet och lyssnar sönder mig själv med hjälp av Johnny Boy. Midnattsupptäckter är bra saker, och indieväxeln ska ha stort tack. Visserligen har albumet varit ute ett tag, men då det mesta jag gillar brukar vara rätt sällsynt på rikstäckande radio så får jag leva med anakronistiskt musikupptäckande.

Jag har ont i foten och är fortfarande halvfebrig, så jag kan inte lyssna in skivan som jag brukar, genom att promenera in den. Det stör. Jag är inte van att min kropp slutar fungera, den brukar tåla det allra mesta (ibland förmodligen för mycket), men idag har den bestämt sig för att inte vilja vara med alls, och foten vill jag hemskt gärna att den ska vara användbar, det är skitjobbigt att halta. Jag blir galet uttråkad av att vara fast i lägenheten. För en gångs skull tänkte jag dock bete mig vuxet och vettigt (man måste ju vara vuxen och vettig på något plan) och inte göra dumma saker bara för att protestera mot en begränsande omvärld.

Like anyone cares

Tentan gick med ganska stor säkerhet käpprätt åt helvete. Jag orkade inte vänta och skriva till någon annan gått, så jag gick efter två timmar och sen paniknojjade jag för att ingen annan blev klar. I slutändan kom jag fram till att jag är a) en idiot, b) ett geni eller c) galen. Det finns viss chans att alla tre alternativen är sanna. Jag är en idiot gällande didaktikuppgiften där jag fick totalt hjärnsläpp, ett geni på språknivån och möjligtvis fullständigt vansinnig på litteraturanalysen. Men, jag har klarat tentor jag varit fast övertygad om att jag totalkuggat på förut. Ibland misstänker jag att alla lärare jag någonsin haft gick på crack när de satte mina betyg. Jag har haft några lärare som jag misstänkte gick på crack punkt också.

Laura får vara soundtrack idag (my mind has fucked me over more times than any man could ever know). Tillsammans med Kat som sjunger om misstag och antiklimax (well any excuse is all that I want right now, do your worst) och det känns bättre så, bättre med lugnet och flickorna som jag förstår vad de sjunger om. När identifikationen sen är ankompanjerad av handklapp, kazoo, klockor och kartongtrummande så blir det bara bättre. Musikalisk sobril för en nervig Kattis och hennes uppstressade tankar.

----------------------------------------------------------------------

Nu. Är jag lugn. Lite halvfebrig, frusen och trött, men lugn. Ibland finns det fördelar med att det inte händer ett skit, och nästa helg, när det enligt min omgivning händer en hel del, så är jag hemma i Älvsbyn. Lugn behövs ibland, och den senaste månaden har varit sjukt stressande, utan egentlig anledning. Fast när jag tänker efter så har jag haft något att göra varenda helg, det har varit ovanligt sen jag kom hem från London. Ihoplagt med känslostress, flyttstress och lättare skolstress så börjar det bli ett fint upplägg för en fysisk totalkrash snart. Detta skall motverkas med två veckors andningspaus. Kanske. Om jag klarar av att leva utan att slänga mig med huvudet före in i sjuhundra saker på en gång. Vilket jag vill. Jag vill vara aktiv och upptagen, inte stressad. Det är ganska stor skillnad.

Jag är förövrigt ytterst medveten om att denna blogg oftast är ytterst svammlig och gnällig. Den passar mig rätt bra, gnäller jag här gnäller jag (marginellt) mindre i verkligheten.

Väldigt pyttekort inlägg.

We Were Dead Before the Ship Even Sank.

Modest Mouse.

Tenta? Vilken tenta? Jag har ny musik från ett av mina favoritband, nu behöver jag bara sommar och en bil för den perfekta inlyssningen av sagda album så är allt bra.

Puss.

Besatt beteende

Idag? Kat Flint. Anticlimax. Om och om och om igen. Eller, hela The Secrets Boys' Club-EPn snurrar och snurrar och snurrar i mitt huvud. Det är så jag önskar att jag kunde sjunga. Precis så. Dessutom finns det en sådan fras i varje låt. En fras, eller antydan till en fras, som mer eller mindre känns som om den kommit ur mitt huvud.

Min vana trogen blev jag panikless på mitt tentapluggande idag vid halv tre-tiden. Jag höll ut i en halvtimme, sen gick jag och köpte en termos. Det är fullt möjligt att det var månadens onödigaste inköp, då mina föräldrar har fler termosar än människor i sitt hus, men då alla de termosarna är trettio mil bort och jag inte tänkte på att ta med mig en av dem när jag flyttade hit så var det tämligen nödvändigt. Den som kom på att man kan lägga tentor innan tolv på dagen borde skjutas. Visserligen så kommer jag att ha kaffe och choklad till hjälp, men aaaaaargh, för tidigt för min stackars hjärna.

Off to...what?

Förvirrad, frusen och småstressad dag. då skriver man allt i listform.

- Jag pluggar tydligen för mycket (det är inte sunt). Med tanke på hur dåligt samvete jag har över att jag inte jobbar hårdare får det mig att oroa mig.

- Jag upptäckte att det var måndag i måndags eftermiddag. Detta kanske inte låter som någon särskilt revolutionerande upptäckt, men med tanke på att jag var helt jäkla övertygad om att det var tisdag så blev jag ganska glad. Jag behöver inte läsa hela dagarna, det är bra.

- Det är roligare att vara anti Alla Hjärtans Dag om man är det aktivt och för att man är bitter över sitt singelskap. Tycker man bara att det är en dum och kommersialiserad tradition och är ganska nöjd i sitt envisa singelskap så måste man vara så jäkla passiv i sitt ogillande. Jag är galet dålig på att vara passiv.

- Tusen elefanter!

- House var groteskt bra igår.

Det är egentligen allt jag har att säga. Förutom att ni allihop bör lyssna på Kate Nash och Jeremy Warmsley. De kan rädda er från vansinnet. Det negativa.

Tiden går, tack.

Jag är lugn nu. Tentapluggspanikveckor är bra, jag tvångsstrukturerar mitt liv och pallar att sova rätt mycket. Utan panik och obehagliga halvrealistiska drömmar som förvirrar och rubbar balansen. Jag drömmer bara pluggdrömmar, man fan heller att något från dem fastnar. Istället tvingar jag mig själv att läsaläsaläsa och blir arg när jag får för mig att jag inte förstår. Panikkänslor, konflikträdsla och besatthet kan flyttas från dröm till verklighet, men inte positiva saker och kunskap, tydligen.

Så då läser man. Och läser och läser och lyssnar på Laura och sjunger med (I know he thinks it makes me weak but it only ever makes me strong) så att grannarna säkert snart kommer att komma farande med häftapparaten och isolerar sin hjärna tills man har fått ordning på vad man tror och tycker och vill och önskar. Jag kanske vet snart, jag kanske förstår snart. (Snälla, jag vill förstå snart.)

Det snöar igen, och nu fungerar kameran. Jag tycker om träden utanför köksfönstret, även om de spenderade hela hösten med att fröa av sig in i lägenheten. Det här med björkstäder är nog en bra idé, men det är mindre bra om man inte har någon dammsugare. På vintern är det hursomhelst helt stört vackert.




"The man of my dreams lives in my TV" - Alfie var på Never Mind the Buzzcocks förra veckan, med Noel Fielding och Bill Bailey i samma lag, Donny Tourette (argh argh stab argh) i motståndarlaget och Simon Amstell som värd. Helt fantastiskt ("he's a professional comedian, you're not gonna win!"), men samtidigt ganska surrealistiskt. Alfie och de andra skulle aldrig bli kända, de skulle existera i sitt lilla hörn av världen och jag kan inte hjälpa att jag blir lite bitter på att större sammanhang tagit dem från mig. The Holloways har aldrig varit den typen av band. Inte i min värld. De var min och mina vänners hemlighet, det band som skrev låtar om saker som hände i våra liv och jag tror inte att någon av oss någonsin trodde att någon annan egentligen skulle förstå varför vi älskade dem. För det är inte kvaliteten på musiken, det är inte någon form av originalitet eller innovation. Det är humor, igenkänning och soundtracket till en specifik grupp människor, vilket är varför det känns så skumt att en av deras singlar dykt upp på studentradion och att Alfie är på humorprogram på BBC.
Det var fortfarande aproligt. Första delen av tre finns här, och jag rekommenderar att ni ser det, även om ni kanske inte begriper exakt varför det är så kul.

Got a kitten in my hair?

Skum helg. Drömmar och overklighetsnoja och tillklantningsrädsla. Vänner förtjänar bättre än mig, ofta. Men vänner som orkar med ska man behålla och inte klanta bort.

Klaustrofobin är borta, jag har snackat mig själv ur den och övertalat mig själv att jag kan läsa ett ämne i taget och om saker blir för små och besvärliga kan jag alltid försöka byta stad. Allt går att lösa, jag behöver inte ha panik över något, antar jag. Finns det något jag behöver oroa mig för? Gud, jag önskar att jag visste vad alla andra tänkte och kände, jag kan inte se det på dem och det stör mig.
Är allt tryggt nu? Nejihelveteheller, men jag är balanserad för tillfället, jag vet vad som är fel och jag vet varför och hur man ska lösa det. Man dricker té, lyssnar på Tori i'm okay when everything is not okay och är så sjukt tacksam för att vänner som Johan och Erika existerar på bra avstånd så att man inte behöver trepanera sig med en borrfluga när hjärnan vägrar fungera. Även om jag får dåligt samvete, för jag kommer aldrig att kunna hjälpa på samma sätt.Jag gör té, det är det enda jag gör när världen krisar, när saker går fel, jag gör té. Jag gjorde té när morfarfarmorfarfar dog, jag gjorde té åt Anna när hennes pappa var som sjukast, jag har gjort té åt alla mina vänner som någonsin kommit till mig med sina problem. Jag är inte säker på varför jag tror att det hjälper, men det är vad jag gör. Té. Möjligtvis kan jag krama och fysiskt stötta, men komma med råd och mentalt stöd och hjälp? Nej. Té.

Té, förihelvete. Baby, what have you been smoking?

Where's Neil?

Mitt huvud är inte påskruvat rätt idag. Efter hyperventilering och panikkänslor utanför NH igår flyter allt ihop, och sen drömmar som går ihop med verkligheten, samma människor, samma mörka gator och jag vet inte vad som har hänt i verkligheten och vad jag har drömt (förutom att Johnny inte är tio år gammal och Johan inte är tre meter lång, det är jag ganska säker på att det var en dröm).

Jag måste lägga ned bitterheten och kraven. Någon gång. Allt är inte som jag vill att det ska vara och jag önskar att jag hade förmågan att göra det bästa av alla situationer, men jag blir stressad och förvirrad och arg istället. Det är ingen hälsosam lösning.

Toritoritoritori får rädda mig. Som alltid. En klok röst i mina högtalare och en älvkvinnenärvaro, någon som tröstar och förstår och inte ser felen som jag själv ser. Jag kanske är för gammal för att ha låtsaskompisar, men Tori finns där iallafall. Så jag ligger på min luddiga gamla matta och världen snurrar runtruntrunt mig och min hjärna svalnar och lugnar ned sig. Bra så.

Jag minns inte riktigt vad det där gällde, men det går ganska bra att applicera på alla delar av mitt liv just nu. Förutom handtexten vaknade jag även med ett blåmärke och en stor blå färgfläck på knät. Jag vet inte varför. Jag har kanske börjat gå i sömnen. Kul.

Dagen var dock fin. Fluffsnö och sol och det är stört vackert utanför fönstret. Även när solen är borta. Dumkameran orkar dock inte vara med och leka mer idag, all min teknik tycks bestämma sig för att lägga ner verksamheten samtidigt (snällaälskadelilladatordöintejagharinterådattlagadig).

Kate sjunger, som om Morrissey och Siouxsie hade en hemlig kanadensisk dotter. Helt fantastiskt. Och jag vill ha en bil och juninätter. Eller broar där floden är som bredast och man ser City och flygplanen. Och självtillräckligheten-som-frihet. Inte klaustrofobi och svingen, inte just nu.

Memorize the City

We pulled a boat down to the dock and stole two steady oars
I pushed you off into the dark: acrisius favours
And from above the great abyss
You threw pennies in and wished for the feeling of wanting
Nothing more

Det tar ungefär ett halvår för mig att bli klaustrofobisk. Umeå har varit på tapeten i ganska precis ett halvår nu, och jag börjar bli rastlös. Börjar kunna gatorna, iallafall de intressanta. Börjar känna igen alldeles för många människor. Samtidigt så vet jag ju att jag inte ens hittar lite än, att det finns massor med människor jag inte sett, massor med saker jag inte gjort, men ändå. Det känns litet och fel. Det kan visserligen vara mitt huvud som är litet och fel, det börjar bli dags för ett sådant ryck nu. Klaustrofobikänslan ledde till hyperventilation och helt huvudlösa tidningsinköp. Och sen hemkomst och total oförmåga till att göra något alls annat än att sitta och stirra och försöka läsa Gilgamesheposet (jag gör sånt när jag är trött och less, ger mig i kast med krångelsaker så att jag inte hinner tänka så mycket).

Jag lessnar ganska fort på att läsa sumerisk mytologi, så nu ligger Gilgamesh i bokhyllan igen och jag har inget annat jag vill läsa. Så jag stirrar och lyssnar på Azure Ray (jag verkar upptäcka alla Saddle Creek-band på en gång) och stirrar lite till och sjunger Laura Marling (I don't know, more every day?) och skriver svammliga och småseriösa mail till Johan och läser Sonic och blir irriterad. Igen. Jag behöver en musiktidning jag kan känna igen mig i. NME är för svammlig, Q är för...gammal, antar jag, Sonic tar sig själva på så inihelvete stort allvar och jag blir bara så less. Dummy är bra, men kommer bara ut en gång i kvartalet och då ska man ha tur om man råkar snubbla över den på någon svensk affär.

Imorgon öppnar sig helgen som ett stort svart hål. Att bo ensam suger verkligen ibland, då jag vet att om jag inte tar tag i saker och ringer folk (gudgudnejintetelefonen) så slutar det med att jag sitter hemma och tänker in mig själv i små, trånga ångesthörn. Speciellt när jag har ett klaustrofobiryck. Skolan må ha sina dåliga sidor (en eller sju) men jag träffar åtminstone andra människor när jag måste dit några dagar i veckan.

Jag blir verkligen tråkig när jag inte har något att göra.

Velocity girl.

Knogsprickor, -20 (det är -34 i Älvsbyn, jag vet, jag borde inte gnälla), allt inte inläst inför imorgon...

Men idag är jag inte gnällig. Börjar man dagen med nyupphittad Maximo Park-singel, ny M.I.A-singel och solljus är det svårt. Även om fröken Arul-och-så-vidare känns lite missanpassad i det här vädret. Bird Flu låter som om Einstürzende Neubauten fötts på SriLanka och växt upp i Sheperd's Bush. Skitskumt men panikbra, med andra ord. Och Maximo, älskade Maximo, det av alla Class of 04/05-banden jag kommer att minnas längst. Minnas knäppa sidoprojektsspelningar på Nambucca, gathörnsallsång med Kate, Zacs ickeexisterande gästlista, mer allsång, den här gången på tunnelbanan (till Camden kanske, jag minns inte), it won't be long before you've gone, I can't imagine leaving, dans på soffor och bord någonstans öster om City, försök att klättra upp på H'smithBridge mitt i natten för att Limassol måste vrålas ut över Themsen och de är nog ännu ett band som inte går att förklara. Det sitter så mycket i minnen och känslor som ingen annan kan förstå. I am young and I am lost, fast inte just då, jag hade ju hittat ett hem i några månader. Synd bara att det hemmet låg mer i en konstellation av människor som snabbt splittrades än i något bestående.

Jag är inte gnällig, inte sorgsen, jag saknar det inte ens särskilt mycket. Snabbanpassad, det är tricket. Fast folk säger att jag snarare är självcentrerad och ytlig. Det kanske jag är ibland, men det är lättare att lita på det enda konstanta än på en föränderlig omvärld.

Jag är inte riktigt så här snabb i svängningarna.

(Det blir ofta ganska konstigt när jag skriver inlägg under en hel eftermiddag. Lite hoppigt.)

Det knäpper i mitt fönster när det blir kallare. Det knäpper i min nacke så fort jag rör på huvudet. Min dator...nå, den är knäpp, den knäpper inte, men iallafall. Det är en sådan dag idag. Krampmuskler, stillastående hjärna, slut mat hemma och less less less. Jag orkar inte städa, jag orkar inte plugga i min stökiga lägenhet, när jag går till skolan för att kunna sitta och plugga utan att tappa fokus för att jag borde diska klappar jag ihop efter några timmar för att nacken gör så sjukt ont att jag inte kan röra på huvudet och när jag sen går och handlar finns det ingen mat jag vill äta. Jävla ICA som bara har äcklig soppa med bacon i. Och omogen avocado. Dessutom är det blåsigt och kallt så inihelvete.

Gnälldag, men det går över. Det gör det i princip alltid. Jag orkar inte vara gnällig särskilt länge innan jag blir less mig själv, eller hör något som muntrar upp. Idag var det en helabsurd Justin Timberlake/Larrikin Love-mashup. Av alla saker jag kunde tänka mig att någon skulle få för sig att knåpa ihop så låg just den kombinationen inte direkt högt på listan. Men rolig är den.

Se, redan muntrare. Det finns fördelar med att ha ett lite instabilt humör, det fungerar nämligen åt båda hållen. Plötslig glädje är dock lite roligare än plötslig nedstämdhet.

Nu. Skärpning. Pluggandet väntar. (Och med pluggande menar jag, naturligtvis, disken.)

Gymnasten i mig sover uppenbarligen.

Igår var bra. Jag har ett rejält blåmärke på höften och min ena arm är halvsträckt. Att försöka hjula på en snöig och hal gångstig på väg från NH till Ålidhem var uppenbarligen en rätt dum idé, men just då behövde det göras. Jag hade så sjukt mycket energi i kroppen att jag trodde att mitt huvud skulle ramla av. Ungefär fram till att jag kom hem, när jag väl gick och la mig somnade jag på tre minuter. Det är lite synd att det aldrig går åt andra hållet, från sovande till hyperenergisk på tre minuter skulle vara kul.

Idag har varit en lat dag. Jag var en blå kålmask, inlindad i mitt täcke i två timmar efter att jag hade vaknat, somnade halvvägs genom Bonnie & Clyde, försökte läsa skolböcker men misslyckades och surrade med moderskapet i nästan en timma.

"...the dreams and the streets cannot touch her."

Om man går längs med älven i medvind och med solen i ögonen och med rätt ljud i öronen känns det som om man kommer att lyfta när som helst. Sen, när man vänt och går hemåt, bort från havet, motströms och i motvind så kommer man ihåg att, justja, mitt balanssinne är ju kraschat och jag har problem med vindar.

Jag har fortfarande svårt att stå upp utan att hålla i mig i något. Hoppsan. Isolationen i mitt eget huvud var dock bra. Att slippa höra omvärlden och bara titta på snö och sina egna fötter i två timmar är ganska rejält bra för sinnesfriden.

Det är tur att man har Existensminimum och sen Neils ord när man kommer hem. Och något som ska bygga upp peppen igen (TillyTillyTilly). Fast, peppen kommer, huvudet känns fortfarande som om det brinner av all överskottsenergi. Jag har uppenbarligen gjort något för att bli av med lite av den, för hela min ryggrad är som ett stort blåmärke, men jag vet inte varför. Svullnaden i nacken vet jag varifrån den kommer, men jag vaknade med samma känsla nedför hela ryggen, och jag kanför mitt liv inte komma på vad jag kan ha gjort för att få blåmärkesont. Skumt.

Igår var...märkligt. Trevligt, lite underligt och bekvämt. Det suger. Sällskapet var bra, men musiken berörde inte. Inget äventyrligt, inget som krävde att man lyssnade eller kände något överhuvudtaget förutom trygghet. Jag är inte riktigt ute efter trygghet och stillsamhet och lugn. Jag vill kunna härja och tappa huvudet helt. Det är ganska svårt att göra till The Smiths.

Ett ryck.

Jag sitter och läser bang och den påminner mig om nian, då jag köpte min första Darling och jag sörjer. Sörjer för att det inte finns någon lika lättillgänglig, vettig tidning för tjejer nu mer. Sörjer för att den form av feminism jag snubblade in i på högstadiet fick världens backlash. Lever i mild desperation över att VR numer är den tidning som är riktad mot yngre tjejer som är vettigast. VR, en tidning vars chefredaktör hävdar att "en partyprinsessa är alltid svårfångad" och ibland "dricker lite för mycket champagne". VR som marknadsför ett sunt, renskrubbat och behärskat leverne. Tack, men nej tack. Jag är hellre lättfångad och på jakt, om det nu ska vara så. Helst av allt är jag dock brinnande, levande och verklig. Även om det innebär att jag blir för full, slänger mig på folk som inte vill ha mig, säger vansinniga saker, pratar för mycket och för högt och för ärligt och snubblar lite då och då men försöker. Försöker leva efter mitt eget huvud, även om det innebär att jag ibland gör dumma saker. Försöker ta mig samma rättigheter som killarna, även rätten att vara dum, osmidig och klantig. Försöker vara ärlig, framförallt mot mig själv. Försöker att inte sätta onödiga gränser i mitt liv. För jag vägrar vara perfekt och behärskad. Jag vägrar hålla käften bara för att det finns en risk att jag skulle ha fel. Jag vägrar ha mindre kul, jag vägrar vara mindre jag bara för att jag kanske ångrar något senare.

Så det så.

Det kanske var tur att jag inte fick det här rycket igår. Då hade jag nog marscherat in på uniaden och skällt ut stackars Ebba von Sydow. Fast sen hade jag nog fått dåligt samvete och köpt en öl åt henne. Det minsta man kan göra, liksom.