Overrated

Jag har inte firat midsommar på fem år. Inte i år heller. Jobb känns mer motiverande, jag behöver pengarna och nog mycket goodwill för att få fler dagar trots att jag envist säger nej till en hel hög dagar när annat är inplanerat.

Konstigt nog, för det här med att vara ledig tycks inte vara något jag kommer överens med. Jag är uttråkad och frustrerad och klaustrofobisk mest hela tiden och önskar att jag kunde slippa allt jag tagit på mig som inte är jobbrelaterat. Drömmen lockar inte, inte heller eskapismen. För mycket politik och för mycket skit ivägen för visionerna. Lajv är, vad folk än hävdar, en konstart, och jag stöder demokrati och jämlikhet i alla lägen, utom när det gäller konst. Alla kan inte klara av allt och att säga att de kan det är att se till att dels de man pushat upp kraschar, dels att visionen inte ens är i närheten av att uppnås. I det här läget är jag stenhårt fascistisk, vilket mina samarbetspartners allihop vet. Kan du inte spela något, klarar du inte av att fixa utrustning eller de praktiska detaljerna utan att mer eller mindre dras genom processen av välvilliga, halvvägs utbrända arrangörer och mesiga vänner är hobbyn nog inget för dig.

Jag skulle ha lyssnat på varningarna och inte hoppats på en förändring. Vintern och våren sög engagemanget för ungefär allt utom basic suvival och musik ur mig. Jag är ledsen, jag blir inte roligare än så här just nu. Jag vet inte vad som är fel (och ingen har rätt att ta åt sig den tvivelaktiga äran för mitt vinglande utom jag själv), jag vet bara hur jag ska göra för att hålla näsan över vattnet. Det här är inget nytt, jag önskar bara att Roddy kan få rätt, att det inte kommer att ta tio år till att fixa mig.

Nonsense has a welcome ring

Hoho.

Jag tappade bort och återfann en brukare på jobbet igår, men var ändå inte värst. Småvansinnig dag, och jag är lite ledsen över att jag inte har ett fastställt vikariat eftersom jag faktiskt trivs rätt bra.

Jag tappar bort och återfinner min inspiration hela tiden, och har nu tre plagg att sy på två veckor. Therese har jobbat på sina kläder sen i januari. Jag är dålig.

Vädret har hoppat tillbaka några veckor. 16 grader och mulet är visserligen aningen behagligare, men jag var ju inställd på sommar. Det är sommarartat ibland, när man jagar mopedister med Vlov, äter glass och har The Bird and the Bees i öronen, men för det mesta dricker jag bara hysteriska mängder kaffe och försöker koncentrera mig på att läsa, så det känns som om sommaren inte riktigt infunnit sig. Norrlandshelvete, jag skulle nog ha följt med mor och bror till Dalarna iallafall.

Late night partners

Jossan ska jobba natt, jag och Anna jobbar eftermiddag, så igår satt vi i Jossans halvtomma rum i hennes föräldrars hus. Socker och té och mer té och samtal om saker jag inte borde veta, inte är säker på om jag vill veta och som jag definitivt inte behöver veta. Men jag fick ur mig saker, fick skratta så jag grät och återknyta band till människor som blivit alldeles för perifera i mitt liv. När jag och Anna skulle tillbaka till byn var världen så vacker, guldljus och dimma mellan löven, över älven, att vi körde omkring i en timme, med de grå barnen och de andra främmande folken talande genom oss. Skogen är stor och vägarna är tomma klockan tre på natten, men för det mesta är det skönt att kunna existera i en egen verklighet, utan andra människors försök till att forma den. Att hålla sig i rörelse underlättar isolationen.

Det finns inga vassa kanter, inget som får mig att vilja kräkas eller svimma här. Då är tristessen faktiskt ett lågt pris. Lugn.

Far too smart to get fooled by myself

Äntligen regnar det. Bra, gräset kan lite börja bli brunt i juni. Jag jobbar, så det gör egentligen inte så mycket. Jobbet (jobben, jag vickar på fyra olika platser i sommar) är tidvis lite långtråkigt, men när det är roligt och givande så är det oerhört roligt och givande. Jag är nöjd, den knappa lediga vecka jag hade gjorde mig halvgalen, jag kände mig hela tiden lat och kunde inte för mitt liv sluta ha dåligt samvete för att jag inte gjorde något vettigt.

Så. Jag jobbar, syr och väntar på att gästrummet ska bli färdigfixat så att jag slipper växla mellan madrasser-på-golv, lillebror1s säng, lillebror2s säng och pappas säng. Jag går på stöldturnéer i lillebror2s garderob, vi har samma jeansstorlek på bredden och i hans munkjackor och Ramones-tröja kan jag inbilla mig att jag är stabil och lugn, att jag om inte annat slagit rot i mig själv (lögn lögn lögn). Jag är iochförsig lugnare än vanligt, jobbande och la familia (inklusive Anna Carl to my Pete som jobbar i byn över sommaren) ser till att jag inte tappar balansen och stöter till glastrasselsudden i bakhuvudet. Bra, den behöver hållas stabil ett tag.

Town that makes no sound, the real deal.

Älvsbyn är riktigt, riktigt konstigt. Det finns knappt några människor i byn som verkar bry sig om musik mer än som något som råkar spelas i bakgrunden. Extra tydligt blev det i torsdags, då jag myglat mig in på gymnasiet och högstadiets gemensamma betygsvaka för att se Laakso som av någon anledning spelade. Kvällen blev dels ett bevis på att Älvsbyns ungdomar är ganska tråkiga, dels ett finfint exempel på hur man inte ska organisera en spelning. Att ringa Luger och fråga vilka band inom en viss prisklass som är lediga är inte tvärsmart, då man då kan råka få ett indieband som ingen i publiken utom lokalpressen, hennes medföljande vän (jag) och möjigtvis en till överhuvudtaget har hört. Om man sen ställer sagda band på en scen i en gigantisk gymnastiksal bör man se till att man inte har saker som händer i resten av Folkets Hus samtidigt. Sen bör man gå ut och vråla till alla de som hänger utanför att ett band går på scenen nu och att de är bra, oavsett vad man själv tycker.

Laakso var dock bra, jag blev nöjd, även om spelningen var mycket surrealistisk.


För er som faktiskt bryr er om vad ni lyssnar på: Sommarblandbandsinlägg!

Delirium Tremens - The Circus Song
M.I.A - Hit That
Architecture in Helsinki - Heart it Races
Mushman - Spaceman
Love is All - Make Out, Fall Out, Make Up
Au Revoir Simone - A Violent Yet Flammable World
Mumm-Ra - Cute As
Mates of State - Fraud in the 80's
Muscles - Chocolate, Raspberry, Lemon and Lime


These illusions of grandeur will save us from wasting away, så det så.

Time for a requiem / Town that makes no sound

FROG. IS DEAD.
To our faithful mailing list, the rumors are true. After three massive years, 200 bands and over 150 000 punters, London's favourite Saturday night indie club has decided its time to call it a day.It feels like the right time to move on. Our favourite band, Larrikin Love have split. Tony Blair's on his last legs and some idiot decided that you won't be able to smoke in clubs from this summer.

June 30th will see the end of FROG as a weekly party. During our three years FROG has had some of today's biggest bands grace our stage. From our early days with sets from Babyshambles, Kaiser chiefs and Razorlight right up to recent gigs by Jamie T, Klaxons and CSS. FROG has been a coming of age gig for any band worth their swagger.

The final four FROG's are as follows.
Saturday 9th June - Paramore
Saturday 16th - CSS DJ set and Captain Black
Saturday 23rd - The More Assured
FINAL FROG Saturday 30th - Kid Harpoon.

The FROG collective wont be gone forever, we're gonna take a break this Summer and return with a new form of forward thinking party. Also watch this space for news on our legendary New Years Eve parties.

Thank you all. We'll be in touch.

FROG. xx

Frog var under ett år mitt moderskepp, min trygghet, mitt äventyr och mer eller mindre mitt hem. Jag har sett fler band än jag kommer ihåg, dansat mer än jag kan begripa, blivit tillfälligt panikkär, lärt mig dricka whiskey, gråtit, blivit blåslagen, ramlat, träffat några av mina idoler och gjort fruktansvärt mycket dumma och fantastiska grejer på den klubben. Må den vila i frid. Den lämnar efter sig djupa (och tidvis dimmiga) spår.

(Egentligen hade jag tänkt skriva om mitt livs mest surrealistiska spelning här, men det kan jag göra en annan gång. Det räcker med att säga att Laakso är väldigt bra live, även om publiken bestod av mig, min bästa vän och tjugo ointresserade femtonåringar.)

Nothing but bright lights

Studentbaler är ett märkligt fenomen. Min var rolig, även om jag ville kasta skorna jag inte hade med mig på bruden som höll Talet till Mannen. Hade det inte varit för min tämligen underhållande gymnasieklass hade jag dock med ganska stor säkerhet kastat mig ut genom ett av Bodensias fönster.
Idag var vi och tittade på stora lillebror när han och hans fickvän gick från en gammal Pontiac till en hotellentré iförda sina finaste kläder. Jag har bränt mig på axlarna, men jag har en väldigt stilig lillebror. Sen har jag en till lillebror, som är för ung för att vara stilig, men står ut med att jag sover på hans golv. Han har mitt gamla rum, som är kolmörkt och svalt, så jag är rätt nöjd.

Det är strålande sol, galet varmt och stört vackert. Jag har stått med fötterna i varmt havsvatten och iskallt älvvatten. Jag har blivit myggbiten. Det luktar sommar ända in i själen.

What about you, what's your excuse?

Det är varmt. Extra kul med tanke på att jag ska sova på en skinnsoffa i en vecka då jag landat mitt i en vattenskadereparation i föräldrahemmet. Mina föräldrars hus är fortfarande, trots att halva barnaskaran formellt är utflugna, ganska trångbott. En bror i förrådet, den andra i jätterummet, och så ett yttepyttelitet gästrum/pappaarbetsrum som dock är obeboeligt för tillfället. Det gör inget, jag är glad över att vara här, åtminstone ett tag. Älvsbyn är litet och kvävande, men jag har ingen annan hemort längre, så det gör inte så mycket. Kan man vara kroniskt oförmögen att slå sig till ro? För det mesta känns det så.

Avslutet på Umeå-för-den-här-terminen var dock bra. Dåliga Gatan injicerade skutt och skak, vädret var på topp, Pedagoggrändsfesten var underhållande och söndagen var precis tråkig nog för att ta bort ångesten över en hel sommar med paus på det vanliga livet. Trästocksfestivalen ska hinnas med (Of Montreal!), och eventuellt ett nytt försök med Mando Diao på PDOL (tur att de slutat ha scener på parkeringsdäcket...), men det är ungefär allt.

I am not obsessed by post-its