Smug bitch, episode 138947328947238947

Cashew- och valnötter, svartvinbärsjuice, fornnordiska diktverk fulla av allitteration på två språk, post-förmycketkaffe-huvudvärk, praktikplaner, konsthistoriereferenser, kurskamrater som är trevliga men ropar futurism så fort en dikt nämner rymden eller hastighet, Laakso, gårdagens resa med ett mycket gammalt tåg, solljus, vårvinter, en särdeles fantastisk och komplicerad meningskonstruktion i hemtentan (det är så jag roar mig), en annalkande långhelg samt söndagens vådliga bobfärd. Det är saker som får mig att må som en människa idag. Samt A. A, A, A. A som saknades galet mycket under helgen och som lobotomerat mig till att trivas rätt bra med världen och mig själv.

Fast han har inte förändrat det faktum att jag hatar min boendesituation och därför nu vägrat städa i några veckor. Jag har en jäkla massa grejer. Det är oerhört bautastökigt på mitt rum och jag vägrar vara här om jag inte ska sova eller skriva hemtenta. (Eh, jag skriver faktiskt hemtenta, menom jag bara tänker på Darradarljód i flera timmar blir mitt huvud fullt i skäggiga män som slår ihjäl varandra och tar saken till tinget. Igen. Därför, mycket ovikingaaktiga Laakso i högtalarna och sporadiskt blogginläggsskrivande.)

Tur att A finns och har mindre grejer på sitt rum så att jag kan vara där ikväll och slippa få kramp i hjärnan över oredan.

Jag har träningsvärk i nacken och blåmärken på händerna efter Dåliga Gatan. Ett gott tecken på att det var en bra kväll. (När jag blir exalterad tenderar jag att klippa till saker. Operan har hårda väggar. Därav blåmärkena.)

Söndagen spenderades med Den siste kejsaren, som var vacker och intressant och fick mig att spendera någon timme med att läsa på om kejsardömets fall, och hemkommen A. Han har saknats. Det är bra.

Los Campesinos! på Umeå Open. Mycket, mycket förväntansfull.

Pissy Valentine

Ska man, eller ska man inte, skriva om Alla Hjärtans Dag och hur provocerad man blir av spektaklet?

Klart man ska.

Jag blir provocerad av att jag förväntas bry mig (ja, jag är medveten om min oförmåga att inte säga emot mig själv). Jag blir provocerad av att folk antyder att Situation A skulle förändra min attityd. Jag blir provocerad för att jag gillar tulpaner mer än rosor. Jag blir provocerad för att jag inte förstår mig på den version av kärlek och/eller romantik som saluförs genom den här dagen och allt som verkar viktigt som jag inte förstår gör mig förbannad. Jag blir provocerad av min egen småpubertala tvärsöverattityd. Jag blir provocerad av att allt ser billigt och plastigt ut. Jag blir provocerad av att spektaklet tas på allvar av nog många för att vara kommersiellt gångbart.

Men mest provocerad blir jag av den lilla rösten i bakhuvudet som varje år suckar och vill ha andrasorteringsrosor och billig choklad. Den rösten måste lära sig att hålla käften.

Your favourite number, what does it mean?

Bra saker:

Lars-Erik Edlund. Denne mans föreläsningar är inte bara ämnesmässigt intressanta, de är även som små fridansföreställningar. Jag tror aldrig jag sett en föreläsare röra sig så oupphörligt utan att ge ett nervöst intryck. Att pennkorkarna flyger och pekpinnen vajar så man tror den ska gå av är helt underbar rekvisitahantering, precis som det ivriga handsuddandet när tavlan efter tjugo minuter är fullskriven. Att han sen uppfyller ett helt gäng professorsklichéer (ger ett välvilligt förvirrat intryck, har grått hår i tussar och forskar om saker man aldrig riktigt tänker på) gör mig glad.

GoGreens thaimix och min återfunna aptit.

Sol. Sol sol sol sol. Även om jag får huvudvärk. Vilket ju i och för sig kan bero på att jag drack åt helvete för mycket kaffe på förmiddagen och blev vimsig och yr.

Det här:

Jag älskar min hemby, den är vackerödslig som få och trygg och allt det där.
Men. Ändå. What the hell? Och hur fasen kan han få låten att låta som Älvsbyn. Galet galet galet. Men alldeles förfärande vackert.

Indiepop och skit. Jag var inte så cool när jag var femton. (När jag var femton lyssnade jag på Blind Guardian (samt massa saker från min coola morbror, lite credpoints måste jag få rädda), skrev vansinnigt dålig poesi och hade den typ av spektakulär pubertet-och-p-piller-halvpsykos som ledde till att jag fick ilskeutbrott som bland annat ledde till att jag kastade en häftapparat i huvudet på min dåvarande, väldigt mesige, pojkvän, någon som jag sedan förträngde tills han påminde mig om det för något år sedan. (Dildon jag slängde minns jag träffade väggen så hårt att den slog in en buckla i gipset och hej-pappa-just-ja-du-läser-bloggen). Jag var ganska hemsk.)
Hursomhelst så finns det få saker jag gillar så mycket som helhjärtat engagemang i saker och femtonåringar är ganska okonkurerbart bäst på just det. Att jag dessutom drabbas av galna storasysterkänslor av femtonåriga Libertines-fans blir grädde på moset.

Eh. Jag har (tack vare solen, kaffet och den återfunna aptiten) ganska mycket energi. A är i Sthlm. Maniskt, pladdrigt bloggande är resultatet. Fint.

Dodger

Idag. Ska jag lyckas färdigställa ett blogginlägg. Det och fika med J är/var dagens mål. Två saker som fått stryka på foten de senaste veckorna då jag antingen varit småsjuk eller upptrasslad med annat. Kärlekellervaddetnukallas tar oerhört mycket energi för någon som inte är van och jag måste tänka igenom varje handling, ord och ögonblick för att förstå och kunna hålla min dåliga självkänsla kopplad så att jag inte råkar haverera något som är chockerande viktigt. Monstret i mitt bakhuvud tjaffsar rätt mycket om hur lite jag förtjänar det här, om att jag inte ska lura mig själv till att tro att någons avsikter är goda och att detta endast och enbart beror på mig. Ofta kan jag lura monstret, distrahera det genom att fokusera på hans fingrar i nackhåret eller den gröna randen längst in vid pupillen, men ibland kastar det sig fram och boxar mig i magen och vrålar att jag är värdelös, genomrutten och att jag lika gärna kan ge upp innan han begriper att han är för god för mig. Det är då jag rullar in mig i täcket och väntar på sömnen och sedan en morgon med fingrar i nackhåret och sömniga leenden.

A kiss on the brain.

Lite sen är jag (jag skyller på SFs långsamhet), men jag tänker sälla mig till hyllningskören och säga åt alla som ännu inte gjort det att se Juno. Indietöntar lär uppskatta den allra mest, men även läsande föräldrar och andra typer av töntar och coola kids bör se den.

Har ni redan sett den så rekommenderas Superbad (med den fåniga svenska titeln Supersugen). Filmerna är egentligen inte jättelika, förutom att de innehåller Michael Cera och fick mig att må bra och få lite ont i hjärtat på det bra sättet.

Mycket mer blir det inte idag.

Dubbelmorgon

Anton steker bacon, Lisa sitter i fönstret och pratar om sälar. jag tar fram juicen, gnäller lite över hur jobbigt det var att kliva upp...och vaknar av att A öppnar dörren. Jag måste kliva upp igen. Satan. Besväret var dock något mindre andra vändan då A hade stränga order att inte fara till jobbet innan jag klivit upp. Det är lättare att vakna när någon släpar en upp ur sängen. Och ingen stekte bacon i köket. Bra, stekos är äckligt, baconstekos är ännu äckligare. Vädret är dock sämre än i drömmen.

Januari gick galet fort. Snart fyller stora lillebror tjugo. I måndags ryckte han in vid I19 i Boden. Han har blivit skrämmande stor. (Pappa skrev ett inlägg om mig och mina syskons ålder och hur chockerande det är här.)