Idag hade jag en sjukt rolig jobbdag på ett av mina favoritjobb i byn. Jag såg en film jag inte trott mig om att våga se tidigare och uppskattade den. (Passion of the Christ, extra bra att se med en teol.mag i andra änden av soffan.) Jag fick ett påskägg av mina föräldrar.

Och jag längtar sönder mig efter A. Som inte begagnar sig av internet. Vilket är ett faktiskt problem, då vi bägge två är värdelösa telefonpratare som försöker avsluta samtalet så fort som möjligt. Internet, textbaserad kommunikation, är däremot precis min gränd. När man är frustrerad och ledsen för att man inte kan distanskommunicera med sin pojkvän utan internetanvändning kanske det är dax att kolla sin sociala kompetens?

Lååååångfredag

Jag skriver hemtenta framför konståkningen och Prinsen av Egypten, lagar stor bönsallad och dricker kaffe. Eftersom det är påskhelg ser jag Jesus Christ Superstar och måste anstränga mig för att inte utsätta min stackars familj för min nu mer otrimmade stämma i Judas falsettpartier. En gång i tiden kunde jag, om jag fick dra på röstvolymen, sätta varenda ton i hela musikalen (förutom ett gäng bastoner som mest blev kväkanden) och kunde varenda ord utantill. Så inte längre. I don't know how to love him, den första låt jag sjöng helt själv inför publik, sitter dock fortfarande i ryggmärgen.

Det snöar, och jag önskar mig telefonbegåvning.

Jag har egentligen ett skitlångt inlägg om mina klasskamraters toleransproblem och förmodligen omedvetna hyckleri liggande, men jag orkar inte färdigställa det.Jag tänker låta det räcka med att säga att deras intolerans inte är finare än någon annans så mitt liv skulle bli bättre om de kunde hålla käften. Eller respektera andra människor, vilket som.

Sol är bra för själen. Dans är bra för själen. Helgen bjöd på båda dessa företeelser. (Den senare ledde dessutom till översvallande glädjeyttringar orsakade av Tom Vek och sparring mot J orsakat av The Strokes. Bra kväll, jag gillar reaktioner.)

Lindellfiket har bästa lunchen på Campus. Yum.

Apdag. Och inte orangutangbabydag, mer babianrövsdag. Alla planerade aktiviteter inställda på grund av senadrag i livmodern. Följdaktligen har dagen spenderats med min gigantiska arvegodspalestinaschal lindad runt min mitt (den är både värmande och supermjuknött och fungerar faktiskt bättre än någon av mina yllefiltar), hinkandes hett té och längtansfullt blickande ut genom fönstret. Där ute har det varit antingen paniksnöande eller soligt. Jag skulle ha tränat, promenerat och pluggat, men tji fick jag och nu måste jag plugga över helgen istället.

Tur att jag har:
1. Sagda schal.
2. Té.
3. Halvful utsikt. Hade jag varit hos mina föräldrar, med deras fantastiska utsikt över berg och skog, hade jag börjat gråta en sån här dag.
4. Laura Marlings album. Mycket fint.
5. Väldigt mycket varmvatten i duschen.
6. Gott om böcker.
7. En inbjudan till vad som utan tvekan kommer att bli årets fest.


Natten till igår drömde jag om ett försök att ta mig från Heathrow till huset på Castlenau. The Kinks spelade på bussen. När jag väl hittade huset hade det förvandlats till mormor och morfars hus i Tierp. Mormor var hemma och, tämligen förvånande, även morfar (han har varit död i snart fem och ett halvt år). Efter den första förvirringen insåg jag att han faktiskt såg ut som de åttisju år han hade varit om han fortfarande levt. Liten, böjd och bräcklig, med rädsla och trötthet i blicken. Riktigt gammal. Åldrad. Så som han aldrig riktigt blev. Jag började gråta så häftigt att jag väckte mig själv. Jag saknar honom fortfarande så oerhört mycket, men jag är samtidigt tacksam för att han fick dö utan att först ha knäckts.

Bloggblandband.

Idag shufflat från hela min musikmapp.

Alltså, noll kvalitetskontroll, inget direkt tema och vad som helst från mina närmare åttatusen låtar kan dyka upp.

Shy Child är galet bra. Galet, galet, galet och spelas alldeles för lite på de dansgolv jag förärar med min närvaro. Kick drum är släpig och alla ljud är lite elastiska. Eminent träningsmusik.

Jag har för mig att jag såg Bedouin Soundclash på Frog någon gång våren '05. Nothing to say är mjuk och behaglig att lyssna på, hursomhelst.

Vashti Bunyan är ännu mjukare och behagligare att lyssna på. En av de vackraste rösterna som finns och den musik jag skulle spela för eventuella barn som inte kan sova. Jag är ett ganska stort barn, men If I were är ändå fantastisk att somna tryggt till.

It's all about the face with you, or the colour of his baseball shoes. Black Wire. Inget annat band kan låta så sexigt.

För många år sedan dansade jag på en eldstad vid en sjö. Ljuden från cd-spelaren var Garmarna. Låten var Flusspolska. Fortfarande förtrollande vackert.

Riktigt knepig gammelgoth är ofta olyssningsbar. Så inte Bauhaus. Hollow hills är spöklik, vacker och dissonant. Inte deras bästa, eller mest innovativa, stund, men utmärkt som introduktion till ett utanför gothkretsar allt för underskattat band.

Tempoväxling! Humörsvängning! We are the Pipettes!

Från Piracy funds terrorism. MIA/Diplo - You're good. Pistolljud, nonsens, lager på lager. Som det brukar.

Patrick Wolf är en fascinerande excentriker. Ed Larrikin är precis lika fascinerande och nästan mer excentrisk. Patricks cover av Larrikin Loves On sussex downs är väldigt typisk Patrick, men hade inte varit hälften så intressant om inte låten kommit från ett av de intressantaste splittrade banden i England.

Mer gammelgoth, nu från Sisters of Mercy. Även detta är dissonant som satan, men mer dekadent och cyniskt än spöklikt och vackert. Andrew Eldritch kan inte och har aldrig kunnat sjunga, men hans dova pratsjungande passar utmärkt för att leverera Alice. Och han var en helt fantastisk seriefigursartad karaktär på åttiotalet. (Här finns han som seriefigur. En helt fantastiskt rolig sådan.)

Nu ska jag läsa om historiekonstruktion och vänta på att den galet goda soppgrytan jag åt till middag ska sjunka undan nog mycket för att jag ska kunna smaka min nya juice.