Rubrikfanskap.

Bra saker
- Vädret har äntligen fattat hur det ska bete sig.
- Tranor, rådjur, vildfår och svanar.
- Nörddiskussioner på praktiken.
- Musikgymnasiets tjugoårsjubileumsfest den tredje maj.
- The Children of Húrin, illustrerad av Alan Lee i mina händer på onsdag.
- Sommarjobb. På ett av mina favoritjobb.

Dåliga saker
- Dammet i luften gör att min hals värker och min röst kraxar.
- Pendling till praktiken, vilket innebär att min väckarklocka går igång halv sexpå morgonen.
- Sista Dåliga Gatan. Den tredje maj. Vafan.
- Sagda bok levereras hem av A som för tillfället befinner sig i Stockholm för skolsökningar. Jag är ynklig och saknar honom. Och han ska flytta.
- Jobbet är i Älvsbyn. Vilket inte As jobb är. Damn.

Egentligen borde jag citera Annika Norlin igen.

Åh.

Fantastiska Annika Marklund.

Och hon har rätt. Femton var nog det vidrigaste året. Åren precis före och efter var också hemska, men mycket kulminerade nog det året. Mitt femtonårskalas då jag grät över för slöa knivar, killarna som kallade mig fetto i korridoren, min menlöse pojkvän, skolans oförmåga att engagera eller utmana, grälandet med mina föräldrar, känslan av att vara en total utomjording, helt oförmögen att kommunicera min oändliga frustration, rädsla och ilska till resten av världen. Nattsvart hat mellan lektionerna som fick mig att dunka huvudet i väggen i hopp om att svimma. Jag hatade mig själv, både kropp och själ, så att jag ville kräkas. Jag avskydde mitt liv så mycket att jag ibland började spontangråta i helt normala situationer. Och hela tiden syntes ändå bara en välartad, om än lite udda, medelklassflicka. Jag var smart och verbal, kaxig och oblyg. Sådana som jag hade ju inga problem. Jag skolkade 60% av franskan i åttan och nian, fick ändå VG, och så länge jag klarade skolan och inte hade börjat supa var det ju inga problem? De fanns ju tjejer i min ålder som råkade betydligt värre ut, de som gjorde öppet uppror, söp och svor åt lärarna. De som svalt sig själva eller var tillsammans med genuint vidriga killar. Jag var så jävla bra på att ljuga och låtsas inför vuxenvärlden att ingen oro var nödvändig.

Men det blev bättre. Det tog tid och sjukt mycket jobb, men när jag kom loss från grundskolan, när jag sedan kom loss från gymnasiet och mitt gamla liv, när jag kunde börja välja själv vem jag ville vara, så blev allt bättre. Det tog tid för mig att sluta hata mig själv, att bryta med destruktiva tankemönster och beteenden, och jag kan fortfarande övermannas av samma känsla av kaos och katastrof som jag levde med då, men det blir bättre. Stora delar av min tonår är en enda röra i mitt minne, jag kan nästan bara minnas svärta, rädsla och tomhet, men jag överlevde. Hade du sagt till mig för tio år sedan att mitt liv inte alltid skulle vara en katastrof hade jag förmodligen bara skrattat (det kan jag fortfarande göra under mina dåliga dagar), men mitt liv är inte en katastrof längre.

Jag hoppas att jag aldrig glömmer bort hur trasigt livet var när jag var femton. Jag hoppas att jag aldrig börjar tycka att emotrollen är patetiska och borde skärpa sig. Jag hoppas att alla trasiga femtonåringar möts med respekt och välvilja. Jag hoppas att de hittar någon som lyssnar och kan hjälpa. För livet blir så oerhört mycket bättre än vad det är när man är femton.

Det kommer bara leda till något ont.

Ibland, sådana här dagar, när jag har ont i magen av oro och frustration undrar jag om det är värt det, om jag verkligen kommer att orka det här. Utanför mitt fönster snöar det abstrakta subjektet på grusslasket och mitt rum ser ut som om någon släppt en färgglad, tygfylls atombomb på det. Mitt huvud är fyllt med vinglande framtidsplaner och oro för att jag ska välja fel och upptäcka att jag saboterat min livsplan för att jag behöver väldigt specifika fingrar i nackhåret just nu och för att jag inte ska kunna hålla det här flytande hur mycket jag än lägger ner på det. Och jag måste fixa det här själv. Det går inte att ordna med hjälp av föräldrar, vänner, läkemedelsindustrin, självhjälpsböcker, EST, psychics, fuck all. (Inte heller du, Michael, kan ge mig en karta till det här.)

------------------------------

Några timmar senare, när jag har fått prata och lyssna känns det mindre oroande. Vi är rädda för samma saker, nästan, men jag har fått så oerhört mycket övning i att prataprataprata ut saker att jag ofta glömmer att andra inte fungerar likadant. Men jag vet att jag får förklaringar, om jag bara har tålamod, och jag vet att de trots allt stenhårda lås jag satt på vissa grejer luckras upp ibland. A vet, jag vet, och det är väl kanske bara det som egentligen spelar någon roll?

Jag kan inte ha en pianoslinga som rubrik.

Är, egentligen, på praktik, men med lite speciell lösning. Tur det, min praktik är min livboj efter fyra veckors desperation i det ämnesdidaktiska träsket. Senaste hemtentan skrevs nästan i ett stadium av fradgande agitation jag normalt sparar för Jan Björklund. Lustigt, då min lärare nog kan anses vara en antites till den revolutionsinspirerande majoren.

Vad i övrigt?

Umeå Open.
Mando. Mando Mando Mando Diao. Världens underbaraste. Spattiga, tighta, stenhårda och uppspeedade, som vanligt. Hopp och dans och skrik och blåmärken. Helt oreserverad, precis som varje gång jag sett dem.
Los Campesinos! var ungefär exakt vad jag hade förväntat mig. Sjukt kul, sjukt mycket oväsen, dansdansdans, obegriplig Cardiffdialekt och mina lyckliga tjut helt ensamma när mina favoritlåtar annonserades.
Christian Kjellvander som en kompakt vägg. Galet vackert och helt befriat från publikfrieri. Noll mellansnack, inget extranummer och förlängda mangelversioner av låtarna. Särskilt Rid var helt underbart atonal i verserna och Portugal är fortfarande min bästa gråta-på-tåg-låt.
Jag såg en del annat också, men var dels inte nog inspirerad av artistutbudet utöver dessa tre, dels trött som en iller nyss nedkommen från ett amfetaminrus på lördagen.

Nya Håkan. Nya REM. Nya Nick Cave (som dock förlagts, antingen hemma hos mina föräldrar eller någonstans i mitt rum). Gamla husgudar som inte sviker. Faktiskt. Alla tre albumen är precis vad jag hoppades på.

The Indelicates-albumet skär sig en delmor det mesta,men är ändå förmodligen ett av årets album. Mycket argare, vackrare och mer utmanande än nästan allt annat som kommit från öarna under de senaste åren. Försök lyssna till Sixteen och We hate the kids och sen dra på er stuprörsjeansen, fixa håret och dra till någon av de nischade klubbarna nere på stan. (Jag vet att jag gör det, med en växande klyfta på insidan mellan rädslan för att stanna kvar i min förlängda tonår samtidigt som jag fruktar att den ska ta slut, hipster- och indiehatet och identifieringen med stora delar av sagda företeelser. Blaurgh. Men, om popmusik fortfarande kan få mig att känna mig schizofren har den nog en poäng.)

På fredag fyller jag tjugofem. På lördag förläggs firande till herr Js vardagsrum och Dåliga Gatans dansgolv. Jag hoppas på utslitning av mina nya skor.